Så fånigt. Ronnie har varit i Göteborg i lite mer än ett dygn, han kommer hem ikväll, och ändå längtar jag så att det gör ont i magen.

Jag brukar inte vara sådan. Inte alls. De första tre, fyra dagarna brukar kännas som en lättnad, tid att andas, tänka.

Kanske är det just därför. Jag orkar inte tänka nu. Knappt andas. Inte prata med någon.

Med honom kan jag vara tyst. Ändå inte ensam.

Tur att du finns, älskling. Kom hem nu tack puss.