…så är det väldigt mycket nu. Det har det varit länge.

Jag hade gärna skrivit om det, och det gör jag, fast det får stanna i min dator. Känns bäst så. Jag gillar ju ord, men det finns inga som duger för att beskriva allt som händer och allt jag känner.

Så jag skriver för mig själv. Eftersom jag är den enda som inte kan missförstå.

Och så pratar jag. Men bara med honom, för att han är så fenomenal på att lyssna, och med henne, för att jag älskar henne så gränslöst och för att ingen är så fantastisk att prata med som hon.