Att resa med min syster Wendi är en synnerligen intressant upplevelse.

Hon får mig att känna mig väldigt ung ena stunden, sanslöst gammal nästa.

Men att sjunga ”I’m Yours” i mikrofon framför tusen personer på Alexanderplatz är knappast något jag någonsin skulle få för mig att göra utan Wendi, och för det är jag evigt tacksam. Att stå där med henne tätt intill och vråla ”there’s no neeeeed to complicaaaate, our time is shoooort, this is our faaaaith, I’m yoooooooours”… det var bland det finaste och konstigaste jag någonsin varit med om.

Idag är vi en smula avslagna.

Men glada.