Igår var jag och Wendi på Gröna Lund.

Jag började naturligtvis må illa och fick ont i huvudet, ryggen, nacken och knäna efter fem minuter, men det var okej. Det hör liksom till.

Syster och jag kom snabbt in i rutinerna – när vi började närma oss den främre delen av kön satte jag igång att säga ”no, no, no, no, no, no, no. Why are we doing this? I don’t wanna do this. Seriously”.
Syster sa: ”It’s gonna be awesome”.
När vi sedan blivit fastspända i tortyrmaskinerna gick jag in i rond två, nämligen ”no, no, no, no, no, no, GET ME DOWN, I’m not going, get me down, my back hurts, I don’t wanna die. Get me down. Seriously”.
Syster sa: ”It’s gonna be awesome”.
Sedan skrek och skrattade hon för full hals under hela åkturen, medan jag blundade så hårt jag kunde och höll andan tills vi stannade igen och jag insåg att jag fortfarande levde.

Ungefär så.

Efter två timmar och fem, sex åkturer började det, fantastiskt nog, att ösregna. Då fick vi ta min sargade kropp och åka hem till min mamma och laga makaroner och köttbullar istället.

Men när vi var på väg från Coop Nära i Mälarhöjden med våra inhandlade makaroner och köttbullar slutade det regna. Då tog syster de här bilderna på mig och min nya tröja från Monki. Den är väldigt väldigt mjuk och väldigt väldigt skön. Och, på just de här bilderna, väldigt väldigt blöt.