Jaja. Jag är en liten tönt. Men guuuuud vad många gånger jag lyssnat på den här låten. Och varenda gång grinar jag.

I natt när jag inte kunde sova för att huvudet värkte så mycket lyssnade jag nog på den tjugo gånger i rad. Den är liksom så mjuk och len mot mina öron. Och så handlar den om lilla bebisen.

Åh. Jag vill också.

När jag blir gravid ska jag tvinga Ronnie att sjunga den för mig varje morgon, ja, vilken bra idé. ”Jaså, du tycker att det är fånigt och jobbigt? Jobbigare än att vara gravid? Jobbigare än att föda barn? Seså, en-två-tre-ååå-sjung!”

Här nedanför kan ni se väldigt många suddiga bilder från dagens skogspromenad. Det är allt jag har att bjuda på för tillfället.

(Ronnie är inte tjurig. Han vill bara inte vara med på bild.)

Tänk. När jag skrev den här krönikan förra söndagen var jag ledsen över valresultatet. Ingenting annat. Jag visste att Fanny var väldigt dålig, men jag trodde fortfarande att det skulle vända. Det fanns fortfarande hopp.

Texten, som finns att läsa i Sofis mode den här veckan, handlar om ”Tusen gånger starkare”. Christina Herrströms bok om jämställdhet i skolan som nu blivit film.

I bloggporträttet får man träffa Katrina Jume. Henne tycker jag verkligen om. När vi pratade och mailade blev jag helt knockad av hur klok, smart och cool hon var. Snäll, glad och rolig. Jag hade förväntat mig något annat, nej, jag vet, man ska inte ha förutfattade meningar om människor. Men jag hade trott att hon skulle vara sådär ball och ”attitydig”, och sådana människor gör mig nervös, får mig att känna mig gammal och bonnig. Det är skönt att ha fel.

Fy vad jag har ont i huvudet. Och i ryggen. Sitter och skriver men min hjärna vill inte samarbeta, den bara gnäller över värken, kan inte fokusera. Så är det alltid. Eller, när jag är stressad, orolig, ledsen. Just nu betyder det hela tiden.

I alla fall, läs gärna Sofis mode. Godnattkram.

Jag borde varit förberedd. Men jag var inte det. Jo, jag hade förstått att det skulle göra ont. Så mycket ondare än någonting annat jag känt. Bara inte såhär ont. Att det skulle vara så obeskrivligt jävla totalt olidligt. Jag hade inte fattat att jag inte skulle kunna andas.

”Losing you is like living in a world with no air”. Just så.

Jag fungerar i stunder, korta eller lite längre, då kan jag steka fiskpinnar, vika tvätt, svara i telefon. Men så går luften ur mig. Hjärtat värker. Det gör verkligen det. Inte bildligt, om än det också. Smärtan är alldeles fysisk. En kniv som vrids om. Och jag kan inte andas. Får ingen luft.

Så trött, så trött, så vansinnigt trött.

Alla säger att det är övergående. ”Kom ihåg det”, säger de, ”kom ihåg att det är övergående”. Hur? Hur kan det vara övergående? Kommer du tillbaka till mig? Är allt bara en mardröm, ett grymt skämt, have I been Punk’d, får jag vakna snart? Om inte: hur, hur, hur kan det vara övergående?

Jag längtar efter dig. I varje ögonblick längtar jag.

Att köra hem från Göteborg tog oss precis hela dagen. Gick inte direkt smidigare med en pojkvän med migrän och ett trasigt halvljus.

Men nu är jag hemma vid mitt skrivbord. Äntligen, äntligen, äntligen. Jag har längtat hem så vansinnigt mycket de här dagarna (i onsdags morse åkte vi till Falköping, i fredags vidare till bokmässan i Göteborg). Vill bara vara hemma bland mjuka täcken och filtar, hemma hos vårt knarriga trägolv. Med alla foton, alla minnen, alla små saker som påminner mig om henne.

Bokmässan var inte så illa. Jag var bara på själva mässan i någon timme i fredags, sedan åt jag och Ronnie middag på hotellet, pratade en liten stund med vänner och la oss tidigt. Igår sov jag hela dagen. Såg svenska författarlandslaget spöa norrmännen i fotboll, åt thaikäk med David och hade faktiskt en ganska fin kväll. Drack några cola, träffade gamla bekanta och nya.

Nu ska jag jobba i några timmar. Skriva en krönika och bildtexter till nästa stilporträtt. Ligger lite efter i schemat efter allt som hänt, så dumt, vill verkligen inte lägga jobbstress ovanpå allt annat. Ska försöka skärpa mig. Behålla fokus mitt i allt. Svårare än jag trodde att det skulle vara.

Det borde ju inte kommit som en chock. Vår älskade Fanny var så sjuk, så länge. Men hon kämpade så hårt, var så inställd på en framtid, kanske drogs jag med. Jag inbillade mig att jag egentligen visste hur det låg till, att mitt hoppfulla hjärta bara var en fasad när jag var hos henne, när vi pratade, för att inte oroa henne. För att allt skulle vara som vanligt. Men… kanske övertygade hon mig faktiskt. Om att ett mirakel skulle ske.

Jo, jag trodde det. På något sätt trodde jag att det skulle vända. Hon var ju så fruktansvärt stark, så omöjligt positiv, så sanslöst modig och tuff. Så skarp, omtänksam och fantastiskt rolig. Det gick inte att föreställa sig att någon så ljuvlig skulle kunna besegras av sjukdom.

Jag vet egentligen inte om jag vill skriva allt det här. Det bara kommer. Jag har inte velat skriva något medan Fanny var sjuk, alla månader i skarven mellan hopp och bottenlös förtvivlan. Det skulle ha känts alldeles, alldeles fel; det kom inte på fråga. Men nu är det som att alla ord samlats på hög inuti och bara väller över. Så jag hoppas att ni som läser har överseende med att den här bloggen kan komma att handla om min älskade flicka länge, länge. Inuti kommer det att handla om henne i evighet. Så är det bara. Vi skulle varit tillsammans föralltid och så kommer det också att bli. Döden kan inte skilja oss åt.

Spelning i Göteborgsk källarlokal. Jag höll ut i en halv låt, sedan fick jag ont i öronen och gick ut. Men ändå. När såg jag en spelning senast? Jag är ändå här. Jag ligger inte på hotellrummet och stirrar i taket. Det e la gött, det.

Det har varit en överkomlig dag. Lite bilkörning, lite Bokmässa, ganska mycket vila och närhet.

Vågar inte ens tänka på hur jag skulle må om jag inte haft Ronnie. Han är fullt medveten om att han från och med nu får vara både pojkvän och bästa vän, och han backar inte. Han finns där helahelahela tiden. Tätt intill.

Vi åt middag nere i hotellrestaurangen, men nu ligger jag uppe i sängen och slökollar på Idol. Måste vila mig så ofta. Ligga och blunda och andas. Man blir väldigt slut av sorg.

Återigen, tack, tack, tack till alla som skänker pengar till Cancerfonden-insamlingen som Fannys familj startat till hennes minne. Tack för alla sms, alla mail, alla kommentarer. De betyder mer än ni anar, och jag är så tacksam. Tack.

Förra sommaren pratade jag i radio. Hade lunginflammation men vågade inte ställa in, jag vågade sällan det, var så rädd att folk skulle bli arga och besvikna på mig.

Dagen innan hade du tagit hand om mig, innan du åkte sent, sent hade vi kramats hej då, du skulle till Italien. Det var många månader kvar tills du skulle bli sjuk, tanken på att du en dag skulle försvinna ifrån mig var aldrig tänkt, den var befängd, absurd.

Så satt jag i radiostudion och saknade dig och plötsligt var du där, din röst, Camilla hade ringt dig och du pratade om mig, jag blev så jävla jävla jävla glad. För alla som inte känner oss måste jag ha verkat himla överdriven som blev alldeles till mig bara av att höra din röst. Jag bryr mig inte. Det är ju så. Jag är så pinsamt överförtjust i dig. Ständigt nykär.

Jag vågar inte titta på klippet just nu. Det får gå lite tid först. Jag ska kolla upp om det går att spara ner klippet på något sätt, tanken på att youtube en dag skulle lägga ner och filmen försvinna gör för ont, jag måste få ha kvar dig för alltid, på alla sätt, i evighet, du vet det, va? Det gör du.

Herregud vad jag älskar dig.

Skänk gärna en gåva till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.

I juli fick vi veta att behandlingarna inte fungerat. Du berättade det över telefon. Det var onsdag.

Jag tror att det var den enda gången vi grät tillsammans. Ja, vi grät ju tillsammans hela tiden, över sorgliga eller fina saker vi läst eller hört eller sett. Men den onsdagen grät vi över att vi inte skulle få leva våra liv ihop. Att du inte skulle få stanna kvar och se hur allt går.

Vi pratade om vad som skulle hända när din kropp inte orkade längre. Om hur skönt det skulle bli för dig att få en ny, en frisk och stark och evigt ung. Om  hur vi hoppades att tiden skulle gå så fort så fort där uppe, så att det bara var som en blinkning för dig innan också jag bytte min skruttiga kropp mot en ny och vi fick vara tillsammans igen.

Sedan grät vi inte mer. Inte tillsammans. Du bestämde dig för att inte dö, och då var det så. Jag stängde dörren om min gråt, du skulle inte behöva se den, jag ville vara en god kraft i ditt liv. Inte bidra till din oro.

Efter ett tag gick det per automatik: varje gång vi träffades eller pratade i telefon fylldes jag av så mycket kärlek och styrka att gråten, förtvivlan, paniken var som bortblåst. Du fanns ju kvar hos mig! Läkarna hade sagt att det var över, men där var du! Min älskade, mitt ljus, min allra bästa vän. Vad fanns det att sörja?

Och så la vi på, eller så åkte jag hem, och där väntade de på mig. Gråten, förtvivlan, paniken. Tankarna i svart. Sorgen.

I tisdags somnade du in. Mitt i sorgen är jag så ofattbart tacksam över all den extra tid vi fick. Varje dag sedan den där onsdagen i juli har varit en bonus, en gåva, en chans att säga allt som måste sägas och sedan säga det igen. Ingenting är osagt mellan oss. Inget finns att ångra. Vi gjorde allt rätt.

Så mycket att vara tacksam över.

Den där onsdagen skrev jag en text till dig. Jag visste inte om du skulle hinna läsa den. Det hann du.

Såhär löd den.

”Det fanns aldrig några tvivel. Inget att fundera över.
Jag skäms inte över att kalla det kärlek vid första ögonkastet. Jag visste ju direkt. Det skulle bli vi. Du skulle bli min bästa vän.
Om jag bara var värd dig. Om du ville ha mig.
Du ville.
Den här texten är till dig.

Om några veckor är det fem år sedan vi träffades, den där första gången. Vi har levt ett helt liv sedan dess. Vi var bara barn då, så känns det. Som att jag vuxit upp med dig. Tätt intill.
Att jag haft sådan tur.

Sedan du blev min och jag din har luften blivit lättare att andas. Plötsligt fanns ingenting att dölja, inget att förställa, inget att försvara. Jag fick börja från början, ren, barndomens sorger glömda, tonårens synder förlåtna. Ingenting jag inte vågade berätta – inget ämne var för litet för att avhandla i timmar, inget ämne för stort, för tungt, för svårt. När inga svar fanns sökte vi dem tillsammans. När orden tog slut uppfann vi nya.

Vi hade ju så mycket tid, de där åren. All tid i världen. Lät sekunderna bli minuter bli timmar bli dagar, månader, år.

Och skolan tog slut och verkligheten tog vid. Det kunde ha förändrat oss, låtit oss glida isär, så som vänner gör när livet byter riktning. Men jag var aldrig rädd. När ingen tid fanns skulle vi ta oss tid. När livet ville föra oss åt olika håll skulle vi hålla varandras händer hårt, aldrig släppa taget.
Jag hade rätt. Det är klart att jag hade rätt.

Det fanns aldrig några tvivel om att du skulle bli min bästa vän. Jag visste ju direkt. Men jag anade inte, kunde aldrig drömma om allt du skulle komma att bli.

Du har blivit en del av mig. Jag är den jag är idag tack vare dig. Tack vare att du trott på mig, stöttat mig, tröstat mig, kompletterat mig, utmanat mig, ifrågasatt mig, helat mig, älskat mig.
Du är mer än min bästa vän. Du är min syster. Min stora kärlek.

Innan du kom fanns ingen. Ingen ska ta din plats.
Mycket i livet är förgängligt. Men inte du. Aldrig du.

Om det bara funnits ord som kunnat förklara hur tacksam jag är över allt du ger mig. Om det bara funnits meningar kraftfulla nog, om det bara funnits. Om bara.
Men det kanske räcker såhär. Kanske är det tillräckligt.

Kanske behövs alls inga ord. Du vet ju ändå.”

Skänk gärna en gåva till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.