Förra sommaren pratade jag i radio. Hade lunginflammation men vågade inte ställa in, jag vågade sällan det, var så rädd att folk skulle bli arga och besvikna på mig.

Dagen innan hade du tagit hand om mig, innan du åkte sent, sent hade vi kramats hej då, du skulle till Italien. Det var många månader kvar tills du skulle bli sjuk, tanken på att du en dag skulle försvinna ifrån mig var aldrig tänkt, den var befängd, absurd.

Så satt jag i radiostudion och saknade dig och plötsligt var du där, din röst, Camilla hade ringt dig och du pratade om mig, jag blev så jävla jävla jävla glad. För alla som inte känner oss måste jag ha verkat himla överdriven som blev alldeles till mig bara av att höra din röst. Jag bryr mig inte. Det är ju så. Jag är så pinsamt överförtjust i dig. Ständigt nykär.

Jag vågar inte titta på klippet just nu. Det får gå lite tid först. Jag ska kolla upp om det går att spara ner klippet på något sätt, tanken på att youtube en dag skulle lägga ner och filmen försvinna gör för ont, jag måste få ha kvar dig för alltid, på alla sätt, i evighet, du vet det, va? Det gör du.

Herregud vad jag älskar dig.

 

Skänk gärna en gåva till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.