Jag har inte förstått exakt hur det är tänkt att jag ska leva vidare nu.

Allt jag vet är att jag måste försöka.

Så jag försökte idag. Ronnie och jag promenerade i solskenet. Det var höstens hittills vackraste dag.

Såhär ljuvligt var det utanför vårt sovrumsfönster imorse.

Nere vid båtbryggan träffade vi en kärrspindel. Rättså stilig, tyckte jag.

Men inte lika stilig som Ronnie, som är alldeles nyklippt. Nu har han återigen frisyren han hade när vi blev kära. Så varje gång jag ser honom pirrar det extra mycket i mig. Här ser han lite barsk ut, han står och funderar på något och jag smygfotar. Kanske har han fått syn på kärrspindeln. Den var pretty huuuuuuge.

Allt är obegripligt, ofattbart, omöjligt.

Jag har förlorat en människa jag älskar högre än livet självt. Den smärtan kommer aldrig att lindras, tomrummet aldrig att fyllas, såren aldrig att läka. Men jag har sådan tur. Som ännu har kärlek i mitt liv, som har människor som stöttar mig, som finns där, som lyssnar och bryr sig.

Tack, tack, tack till alla er som hört av er. Extra stort tack till er som väljer att bidra till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Precis just nu har 100 personer skänkt pengar! Det gör mig alldeles varm att tänka på hur stolt hon måste vara. Över att så många människor väljer att göra gott i hennes namn.

Den här dagen har varit väldigt, väldigt lång. Nu ska jag försöka sova. En dag i taget, sägs det ju. Att man ska försöka ta. Jag antar att det är det enda man kan göra.

Ett ögonblick i sänder.

(Men allt är bara så obegripligt. Ofattbart. Omöjligt.)