Jag borde varit förberedd. Men jag var inte det. Jo, jag hade förstått att det skulle göra ont. Så mycket ondare än någonting annat jag känt. Bara inte såhär ont. Att det skulle vara så obeskrivligt jävla totalt olidligt. Jag hade inte fattat att jag inte skulle kunna andas.

”Losing you is like living in a world with no air”. Just så.

Jag fungerar i stunder, korta eller lite längre, då kan jag steka fiskpinnar, vika tvätt, svara i telefon. Men så går luften ur mig. Hjärtat värker. Det gör verkligen det. Inte bildligt, om än det också. Smärtan är alldeles fysisk. En kniv som vrids om. Och jag kan inte andas. Får ingen luft.

Så trött, så trött, så vansinnigt trött.

Alla säger att det är övergående. ”Kom ihåg det”, säger de, ”kom ihåg att det är övergående”. Hur? Hur kan det vara övergående? Kommer du tillbaka till mig? Är allt bara en mardröm, ett grymt skämt, have I been Punk’d, får jag vakna snart? Om inte: hur, hur, hur kan det vara övergående?

Jag längtar efter dig. I varje ögonblick längtar jag.