Jag har varit en värdelös bloggare jäkligt länge nu.

Det finns många anledningar till detta.

Jag skulle kunna räkna upp dem – ärligt talat så gjorde jag det först, men raderade dem igen – men det känns lättare att sammanfatta det såhär: jag har blivit så fruktansvärt brydd om vad ni ska tycka om mig. Att ni som läser bloggen ska tänka och tycka att jag är tråkig, självupptagen, ytlig, fånig, patetisk, ointressant, pretentiös, narcissistisk, pinsam, dum, oallmänbildad, präktig, en dålig förebild eller vad det nu skulle kunna vara.

Om man inte vill framstå som något av det här finns det bara en sak att göra. Skriva ingenting alls.

Det funkar utmärkt. Men problemet är att det är så inihelvete trist. Jag älskar ju att blogga! Eller gjorde. Innan jag blev så fanatiskt besatt av andra människors uppfattning om mig. Besatt av tanken på att vara en förebild, att framstå som perfekt genom att poängtera att jag inte är perfekt, att bli en människa man inte orkar ha en åsikt om hellre än att bara vara människa.

Det är inte likt mig. Jag har aldrig varit hon som sitter tyst för att inte bli emotsagd. Det verkar fånigt att börja nu.

Så. Jag har bestämt mig för att blogga igen. Hur mycket jag vill, om vad jag vill. Bloggen ska få bli lite mindre ängslig, lite mer jag. Ni som vill läsa får läsa. Ni andra är ursäktade.

Jag hoppas också att det ska få mig att hitta någon slags glädje i skrivandet igen. Inse att det inte är så himla allvarligt. Kanske smittar det av sig på resten av mitt liv. Jag är trött på att vara ängslig. Trött på att försöka leva upp till en bild av mig själv som jag själv skapat, utan att ens kunna komma ihåg för vem. Trött på att uppmana andra att våga, att inte begränsa sig, och ständigt ha dåligt samvete för att jag inte följer mina egna råd.

Men! Det är aldrig för sent att reinvent yourself – eller, i mitt fall, att ”de-invent” myself. Jag vill inte bli en ny ”jag”. Bara lite mer som jag är.