Att köra hem från Göteborg tog oss precis hela dagen. Gick inte direkt smidigare med en pojkvän med migrän och ett trasigt halvljus.

Men nu är jag hemma vid mitt skrivbord. Äntligen, äntligen, äntligen. Jag har längtat hem så vansinnigt mycket de här dagarna (i onsdags morse åkte vi till Falköping, i fredags vidare till bokmässan i Göteborg). Vill bara vara hemma bland mjuka täcken och filtar, hemma hos vårt knarriga trägolv. Med alla foton, alla minnen, alla små saker som påminner mig om henne.

Bokmässan var inte så illa. Jag var bara på själva mässan i någon timme i fredags, sedan åt jag och Ronnie middag på hotellet, pratade en liten stund med vänner och la oss tidigt. Igår sov jag hela dagen. Såg svenska författarlandslaget spöa norrmännen i fotboll, åt thaikäk med David och hade faktiskt en ganska fin kväll. Drack några cola, träffade gamla bekanta och nya.

Nu ska jag jobba i några timmar. Skriva en krönika och bildtexter till nästa stilporträtt. Ligger lite efter i schemat efter allt som hänt, så dumt, vill verkligen inte lägga jobbstress ovanpå allt annat. Ska försöka skärpa mig. Behålla fokus mitt i allt. Svårare än jag trodde att det skulle vara.

Det borde ju inte kommit som en chock. Vår älskade Fanny var så sjuk, så länge. Men hon kämpade så hårt, var så inställd på en framtid, kanske drogs jag med. Jag inbillade mig att jag egentligen visste hur det låg till, att mitt hoppfulla hjärta bara var en fasad när jag var hos henne, när vi pratade, för att inte oroa henne. För att allt skulle vara som vanligt. Men… kanske övertygade hon mig faktiskt. Om att ett mirakel skulle ske.

Jo, jag trodde det. På något sätt trodde jag att det skulle vända. Hon var ju så fruktansvärt stark, så omöjligt positiv, så sanslöst modig och tuff. Så skarp, omtänksam och fantastiskt rolig. Det gick inte att föreställa sig att någon så ljuvlig skulle kunna besegras av sjukdom.

Jag vet egentligen inte om jag vill skriva allt det här. Det bara kommer. Jag har inte velat skriva något medan Fanny var sjuk, alla månader i skarven mellan hopp och bottenlös förtvivlan. Det skulle ha känts alldeles, alldeles fel; det kom inte på fråga. Men nu är det som att alla ord samlats på hög inuti och bara väller över. Så jag hoppas att ni som läser har överseende med att den här bloggen kan komma att handla om min älskade flicka länge, länge. Inuti kommer det att handla om henne i evighet. Så är det bara. Vi skulle varit tillsammans föralltid och så kommer det också att bli. Döden kan inte skilja oss åt.