Jag har inte förstått exakt hur det är tänkt att jag ska leva vidare nu.

Allt jag vet är att jag måste försöka.

Så jag försökte idag. Ronnie och jag promenerade i solskenet. Det var höstens hittills vackraste dag.

Såhär ljuvligt var det utanför vårt sovrumsfönster imorse.

Nere vid båtbryggan träffade vi en kärrspindel. Rättså stilig, tyckte jag.

Men inte lika stilig som Ronnie, som är alldeles nyklippt. Nu har han återigen frisyren han hade när vi blev kära. Så varje gång jag ser honom pirrar det extra mycket i mig. Här ser han lite barsk ut, han står och funderar på något och jag smygfotar. Kanske har han fått syn på kärrspindeln. Den var pretty huuuuuuge.

Allt är obegripligt, ofattbart, omöjligt.

Jag har förlorat en människa jag älskar högre än livet självt. Den smärtan kommer aldrig att lindras, tomrummet aldrig att fyllas, såren aldrig att läka. Men jag har sådan tur. Som ännu har kärlek i mitt liv, som har människor som stöttar mig, som finns där, som lyssnar och bryr sig.

Tack, tack, tack till alla er som hört av er. Extra stort tack till er som väljer att bidra till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Precis just nu har 100 personer skänkt pengar! Det gör mig alldeles varm att tänka på hur stolt hon måste vara. Över att så många människor väljer att göra gott i hennes namn.

Den här dagen har varit väldigt, väldigt lång. Nu ska jag försöka sova. En dag i taget, sägs det ju. Att man ska försöka ta. Jag antar att det är det enda man kan göra.

Ett ögonblick i sänder.

(Men allt är bara så obegripligt. Ofattbart. Omöjligt.)

Snälla, snälla, snälla ni.

Har ni pengar ni kan avvara, då ber jag er att skänka några kronor till Cancerfonden.

Till minne av Fanny, den bästa vän jag någonsin haft, den vackraste flicka jag känt, den varmaste, klokaste människa jag haft glädjen att ha i mitt liv.

Men också till minne av alla andra bästa vänner, systrar, bröder, döttrar, söner, flickvänner, pojkvänner, makar, mammor och pappor som cancern tagit ifrån oss. För att förhindra att fler människor vi älskar ska behöva ge sina liv, alldeles i onödan.

Jag hoppas att ni som kan, ger. Att vi tillsammans kan göra skillnad.

Sprid gärna länken till så många som möjligt. Tack.

Det som inte fick hända har hänt.

En enda människa visste allt om mig. Hon var den bästa vän jag någonsin kunnat drömma om att ha. Den bästa människa jag fått äran och glädjen att lära känna.

Idag gav hennes kropp upp kampen mot cancern. Min flicka fick somna in. Resan är över.

Sov gott, älskade Fanny. Nu och föralltid är jag din.

Veckans krönika i Sofis mode handlar om skuld, tror jag. Skam. Om hur de beslut vi fattar kommer att förfölja oss i tid och evighet. Kanske om försoning, också.

Läs gärna.

Veckans bloggporträtt, tyska Romina Meier, är förskräckligt gullig. Så är det bara. Sådär sockerbitssöt.

Alltså: gillar man tyska sockerbitar ska man definitivt kika in på hennes blogg.

Jag har haft världens sorgligaste dröm. Vaknade av att jag skrek och stortjöt och av att Ronnie försökte lugna ner mig. Inte direkt mitt absoluta favoritsätt att börja dagen på.

Drömmar är det tråkigaste som finns att lyssna på eller läsa om, jag vet. (Förutom när det gäller Inception, den verkar ju folk gilla. Inte jag. Den var lika urtråkig som alla andra drömmar.) Så jag tänker inte börja beskriva alla twists and turns som ledde fram till mitt uppvaknandes fruktansvärda dödsångest. Men vi kan säga såhär: Jag födde en liten bebis. Sedan glömde jag bort den. När jag kom ihåg den igen hade det gått flera dagar och den låg alldeles uppsvullen och död i sin vagn. Så då ville jag inte heller leva längre.

(Mitt försvar när jag låg och panikgrät i sängen: ”Men jag trodde att det var en annan dröm! Att jag fick bebisen och sen byttes drömmen ut! Jag visste inte att det var samma!”)

Så, i lugna ner mig-present till mig själv får jag se senaste avsnittet av Gossip Girl till frukosten.

Det här gör mig så obeskrivligt ledsen.

Vågar knappt tänka på hur det måste kännas för Annica och Emelie Holmquist.

Är det här det samhälle vi vill ha? Uppenbarligen. En majoritet av svenska folket röstade på de partier som bestämt att Annica Holmquist ska behandlas såhär. Att hon ska få vara ett av alla de ”enskilda fall” som ”faller mellan stolarna”. Sådant man får räkna med, enligt alliansen. ”Ska vi ha tag i alla lata fuskare, då måste vi faktiskt rensa ut ordentligt! Alla människor som offras på vägen? Well, tough shit. De är ju bara enskilda fall. Sådana kan vi inte fästa för mycket vikt vid i ett härligt, fritt kapitalistiskt samhälle!”

Nu tänker jag, kanske något otippat, citera den australiensiska popgruppen Savage Garden.

”So this is my new freedom?
It’s funny – I don’t remember being chained.”

Så lustigt. Inte jag heller.

Ikväll leker jag och Ronnie att vi är amerikanska tonåringar.

Imorse kom Ronnie fram till att vi behövde muntras upp, så nu har han bjudit ut mig på dinner and a movie-dejt. I en galleria. Flottigt food court-käk och en sådan där film som man både kan skratta åt och hålla handen till.

Jag känner mig lite som femton igen. Fast mycket, mycket lyckligare.

Såhär fin blev jag när otroligt talangfulla Sofia Lind målade mig i akvarell. Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit akvarellmålad förut. Det känns lite extra speciellt.

Tusen tack, Fia. Du är så bra!

Valresultatet blev precis så som jag var rädd för. Nästan ännu värre.

Fortsatt styre för alliansen, med SD som vågmästare.

Vi lever nu i ett land med ett rasistiskt parti i riksdagen. Det går knappt att ta in.

Men. Det viktigaste av allt är att vi vägrar ge upp. Vägrar vänja oss. Att vi aldrig slutar kämpa för ett land där alla är lika mycket värda och behandlas därefter. Ett land där solidaritet, rättvisa, tolerans och medmänsklighet vinner över egoism, girighet, rädsla och främlingsfientlighet.

Det är mer livsviktigt och nödvändigt än någonsin att vi engagerar oss, att vi inte skyggar för diskussioner, att vi aldrig böjer oss och ger efter för det hårda, kalla, diskriminerande och omänskliga samhällsklimat Sverigedemokraterna står för.

Jag är övertygad om att var tjugonde myndig svensk inte är rasist. SDs framgångar handlar om så mycket annat. Om utanförskap, rädsla, otrygghet och okunskap. Om klyftor mellan fattiga och rika. Om att vi misslyckats med att skapa ett samhälle där alla människor känner sig sedda, delaktiga och värdefulla. Är det någonting vi måste göra så är det att kämpa stenhårt för ett mer medmänskligt Sverige. Brutalitet föder brutalitet, hat föder hat, rädsla och otrygghet föder främlingsfientlighet. Men vi måste tro på att värme och kärlek är starkare än rädsla och hat.

En sak kan jag lova. Den här bloggen kommer inte att sluta att handla om politik bara för att valdagen är över. Politik handlar om ideologi, visioner, grundläggande värderingar. Det genomsyrar allt. Hur vi ser på vårt samhälle, på oss själva och på varandra. Hur vi behandlar våra medmänniskor, vår miljö, hur vi formar vårt samhälle åt kommande generationer. Det här är ingenting som försvinner eller blir mindre viktigt för att valet är avgjort.

Den ideologi, de visioner och de värderingar jag står för och tror på nådde inga framgångar i det här valet. Det betyder bara att vi alla måste jobba hårdare.

Jimmie Åkesson hade rätt i en sak ikväll. Han citerade Christer Björkman och sa: Imorgon är en annan dag.

Det är helt sant. Varje ny dag är en chans till förändring. Let’s make it count.