Idag har varit en sådan dag då jag inte kunnat sluta gråta. Jag låg kvar i sängen och grät och grät och grät och grät tills ögonen var alldeles röda och svullna och klockan blev både ett och två och tre, och inte ens då slutade jag.

Jag tänkte att om jag bara kunde sätta fingret på exakt varför jag var så ledsen, då skulle jag äntligen få stopp på tårarna. Låter kanske lätt. Det var det inte. Tog säkert en timme till, men till slut började jag ändå närma mig något slags svar. Då satte jag på mig klänning och glasögon, gick in i arbetsrummet, tryckte igång datorn och skrev en lite underlig krönika om det jag kommit fram till. Den texten kommer i Sofis mode om sisådär en vecka och två dagar.

Nu börjar det skymma. Ronnie har lagat korvgryta med ris, vi har sett tre Vänner-avsnitt och ätit upp det sista smågodiset, köket är städat och, nej, jag gråter inte längre. Ändå dröjer sig känslan kvar. Vänner är inte riktigt lika roligt som det borde vara. (Serien alltså, inte vänskap i allmänhet, höhö.)

Men jag känner faktiskt på mig att dagens fjärde avsnitt skulle kunna göra susen. ”The one with the gigant poking device” – work your magic!