I juli fick vi veta att behandlingarna inte fungerat. Du berättade det över telefon. Det var onsdag.

Jag tror att det var den enda gången vi grät tillsammans. Ja, vi grät ju tillsammans hela tiden, över sorgliga eller fina saker vi läst eller hört eller sett. Men den onsdagen grät vi över att vi inte skulle få leva våra liv ihop. Att du inte skulle få stanna kvar och se hur allt går.

Vi pratade om vad som skulle hända när din kropp inte orkade längre. Om hur skönt det skulle bli för dig att få en ny, en frisk och stark och evigt ung. Om  hur vi hoppades att tiden skulle gå så fort så fort där uppe, så att det bara var som en blinkning för dig innan också jag bytte min skruttiga kropp mot en ny och vi fick vara tillsammans igen.

Sedan grät vi inte mer. Inte tillsammans. Du bestämde dig för att inte dö, och då var det så. Jag stängde dörren om min gråt, du skulle inte behöva se den, jag ville vara en god kraft i ditt liv. Inte bidra till din oro.

Efter ett tag gick det per automatik: varje gång vi träffades eller pratade i telefon fylldes jag av så mycket kärlek och styrka att gråten, förtvivlan, paniken var som bortblåst. Du fanns ju kvar hos mig! Läkarna hade sagt att det var över, men där var du! Min älskade, mitt ljus, min allra bästa vän. Vad fanns det att sörja?

Och så la vi på, eller så åkte jag hem, och där väntade de på mig. Gråten, förtvivlan, paniken. Tankarna i svart. Sorgen.

I tisdags somnade du in. Mitt i sorgen är jag så ofattbart tacksam över all den extra tid vi fick. Varje dag sedan den där onsdagen i juli har varit en bonus, en gåva, en chans att säga allt som måste sägas och sedan säga det igen. Ingenting är osagt mellan oss. Inget finns att ångra. Vi gjorde allt rätt.

Så mycket att vara tacksam över.

Den där onsdagen skrev jag en text till dig. Jag visste inte om du skulle hinna läsa den. Det hann du.

Såhär löd den.

”Det fanns aldrig några tvivel. Inget att fundera över.
Jag skäms inte över att kalla det kärlek vid första ögonkastet. Jag visste ju direkt. Det skulle bli vi. Du skulle bli min bästa vän.
Om jag bara var värd dig. Om du ville ha mig.
Du ville.
Den här texten är till dig.

Om några veckor är det fem år sedan vi träffades, den där första gången. Vi har levt ett helt liv sedan dess. Vi var bara barn då, så känns det. Som att jag vuxit upp med dig. Tätt intill.
Att jag haft sådan tur.

Sedan du blev min och jag din har luften blivit lättare att andas. Plötsligt fanns ingenting att dölja, inget att förställa, inget att försvara. Jag fick börja från början, ren, barndomens sorger glömda, tonårens synder förlåtna. Ingenting jag inte vågade berätta – inget ämne var för litet för att avhandla i timmar, inget ämne för stort, för tungt, för svårt. När inga svar fanns sökte vi dem tillsammans. När orden tog slut uppfann vi nya.

Vi hade ju så mycket tid, de där åren. All tid i världen. Lät sekunderna bli minuter bli timmar bli dagar, månader, år.

Och skolan tog slut och verkligheten tog vid. Det kunde ha förändrat oss, låtit oss glida isär, så som vänner gör när livet byter riktning. Men jag var aldrig rädd. När ingen tid fanns skulle vi ta oss tid. När livet ville föra oss åt olika håll skulle vi hålla varandras händer hårt, aldrig släppa taget.
Jag hade rätt. Det är klart att jag hade rätt.

Det fanns aldrig några tvivel om att du skulle bli min bästa vän. Jag visste ju direkt. Men jag anade inte, kunde aldrig drömma om allt du skulle komma att bli.

Du har blivit en del av mig. Jag är den jag är idag tack vare dig. Tack vare att du trott på mig, stöttat mig, tröstat mig, kompletterat mig, utmanat mig, ifrågasatt mig, helat mig, älskat mig.
Du är mer än min bästa vän. Du är min syster. Min stora kärlek.

Innan du kom fanns ingen. Ingen ska ta din plats.
Mycket i livet är förgängligt. Men inte du. Aldrig du.

Om det bara funnits ord som kunnat förklara hur tacksam jag är över allt du ger mig. Om det bara funnits meningar kraftfulla nog, om det bara funnits. Om bara.
Men det kanske räcker såhär. Kanske är det tillräckligt.

Kanske behövs alls inga ord. Du vet ju ändå.”

Skänk gärna en gåva till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.