Idag har jag inte lyckats ta mig ur morgonrocken och pyjamasbyxorna. Det betyder inte att det varit en dålig dag. Även om den inleddes med den där sortens gråt som aldrig tar slut och som gör ögonen knallröda och igensvullnade. Jag och Ronnie pratade länge, länge och jag blev påmind om allt det där som gör att jag älskar honom så löjligt mycket. Om att jag faktiskt inte behöver hålla all ledsenheten inom mig. Om att han visserligen inte kan läsa tankar, men däremot är ganska fantastisk när jag väl säger vad jag tänker på.

(Begravningbegravningbegravning.)

Och så har jag fått jobb gjort. Både dagens och gårdagens. Igår blev det ingenting alls, jag kunde inte fokusera, inte koncentrera mig, inte tänka på något annat än hur äckligt ont allt gör. Varje tanke ett öppet jävla sår. Jag försökte svara på mail men tänke: begravning. Försökte skriva, försökte städa, tvätta, gå ut genom dörren. Men tänkte: begravning, begravning, begravning.

Idag är det lättare. Jag tänker fortfarande på begravningen på fredag ungefär var tredje sekund. Men nu, just nu kan jag tänka ”begravning” och ändå svara på mail, ändå skriva alla texter som behöver lämnas. (Även om jag fortfarande inte orkar städa, tvätta, gå ut genom dörren eller ens klä på mig. Uppenbarligen.)

Nu ska jag ge mig på att laga mat för första gången på jag vet inte hur länge. Har bara inte orkat med sådant de senaste… veckorna, eller kanske månaderna, minns inte. (Eller förresten, jag har faktiskt gräddat pannkakor då och då.) Ronnie har istället gått och blivit världens mästerkock, han svänger ihop risotto och grytor och alla möjliga knepa rätter varenda dag. Men ikväll ska han se på fotboll och jag ska göra mitt bästa för att få ihop något slags asiatiskt kycklingwoksjox. Han har handlat, tinat kycklingen och ställt fram alla ingredienser. Vi får se hur det går. ”Vi kan göra det tillsammans” säger han, och det tycker jag låter bra.

På fredag är det begravning, men det är inte fredag ännu.