I fredags delades UnderbaraClaras bloggstipendium ut. Jag hade den stora äran att få sitta i juryn, och blev alldeles varm i hjärtat när Clara mailade och berättade att vinnaren blev Anna med den alldeles fantastiska bloggen ”Vägen från 37 kg”. Jag vet inte hur de andra röstade, men för mig var Anna den självklara vinnaren. Vi i juryn skulle motivera våra vinnarval, och min motivering lät såhär:

”’Vägen från 37 kg’ bjuder på oerhört ärlig, inspirerande och framför allt viktig läsning – inte bara för de som lider eller har lidit av en ätstörning, utan också för alla som ligger och vinglar på gränsen. Som hoppar över måltider då och då, tränar lite hårdare än de egentligen orkar eller föraktar sig själva för att de inte gör det. Att arbeta mot ätstörningar handlar så mycket om att förändra tankesätt, synen på mat, träning, våra kroppar och vad som är verkligen betyder något i livet. Där lyckas Anna vara en sann inspiratör.”

Att bli frisk, verkligen helt frisk, från en ätstörning tar tid. Ibland påstås det att man aldrig blir riktigt frisk. Det tror inte jag på, absolut inte. Men däremot är det nödvändigt att alltid vara uppmärksam på de tankar som kan försöka smyga sig tillbaka, ofta när man är som allra mest sårbar. När man är van att använda ätstörningen som ett sätt att kontrollera och hantera sin verklighet är det skrämmande lätt att glida tillbaka när allt omkring en är kaos. Inte för att det på något sätt hjälper, men för att det ger en inbillad känsla av säkerhet, trygghet, struktur. Därför går jag in på ”Vägen från 37 kg” ibland. Som ett stöd, och som en påminnelse: om vilket helvete det är att vara fast i de sjuka tankarna, om hur viktigt det är att fortsätta kämpa för att få vara frisk.

Ett stort, varmt grattis till Anna. Du behövs.