Jag har aldrig stavat fel förut. Jo, det är klart att jag har, men oerhört sällan. Har alltid satt en nästan fanatisk ära i att vara fri från alla former av slarvfel i text. Det har gjort att jag oftast struntar i att läsa igenom mina texter – mina fingrar vet liksom att, ja, de skulle bara våga skriva fel.

Men nu. Sedan Fanny försvann kan jag fan knappt stava mitt eget namn. Skickar iväg jobbtexter, mail och sms med de mest bisarra slarvfel. (Det kanske mest absurda var det lååånga mailet där jag intervjuade en tjej om hur det är att bo i Shanghai. Insåg först efter att jag skickat det att hon bor i Hong Kong. Mailade direkt och bad om ursäkt, men jag har en känsla av att hon inte hör av sig igen. Det skulle inte jag heller gjort om jag var hon.) Men framför allt är allt jag skriver fullt av helt idiotiska stavfel, och jag byter dessutom ut alla småord som ”är” och ”på” mot andra småord, typ ”i” och ”av”. Som om den del av min hjärna som alltid haft koll på stavning och småord bara gett upp. Tackat för sig och flyttat till Grums eller Maui eller vart nu delar av hjärnor flyttar när de går i pension.

Jag har ingen aning om varför jag berättar det här för er. Inte den blekaste. Men jag har redan skrivit flera blogginlägg idag som jag ångrat och raderat innan de publicerats, så det här får nog stå kvar.

Fler onödiga fakta:
– Utanför fönstret blåser det storm.
– På nedervåningen spelar Ronnie sitt nya Fifa 11.
– Jag åt hamburgare med räksallad och pommes frites till middag. Det var gott.
– Nu ska jag gå och lägga mig, för jag ska upp jetetidikt. Puss hej.