När släkt, vänner och bekanta frågar hur jag mår säger jag att det går upp och ner. Vet inte vad jag annars ska säga. Det är ju så. Eller, egentligen är det såhär: det är skit och ofta går det ännu länge ner. När det bara är skit fungerar jag fortfarande. Sedan går det ner och då orkar jag ingenting. Så jag försöker att få så mycket jobb som möjligt gjort under mina okej stunder. Att vara tjusig på kort hör till jobbet, jag var tvungen att gå upp tidigt i måndags och ta bild till både Sofis mode och Vi i villa, behövde skicka in bilderna på förmiddagen. Så då gjorde jag det. Gick upp, klädde på mig, kletade på rött läppstift och släpade mig ut i trädgården. Knäppte kort. La in dem i datorn. Det betyder liksom inte att jag har ork och vilja. Det betyder bara att jag håller ihop.

Det är viktigt att hålla ihop. Har jag förstått. Att sova på nätterna, äta på dagarna, göra sitt jobb. Få luft ibland. Men det är nästan omöjligt. Jag gör inte annat än försöker hålla ihop och ändå misslyckas jag gång på gång. Orkar inte äta, glömmer att sova, stannar i huset i dagar i sträck. Jobbet är det enda jag faktiskt sköter. Är livrädd för att börja klanta mig med mina texter, man måste vara så himla försiktig för när man är ledsen och trött och förtvivlad och har så ont är det vansinnigt lätt att bara inte skriva. Att säga hoppsan, jag vet att jag skulle skickat in en text idag men vet du, funny story, jag har ingen text att skicka in. Och det får inte hända. För jag mår ju med största sannolikhet lika förjävligt nästa gång det är dags att lämna text (min bästa vän är död, hon är borta och det är inte som en snuva som går över snart) och vad säger att jag kommer att skriva något då? Nej, skulle jag missa en text vet jag inte hur jag skulle ta mig upp igen igen. (Dessutom är det förstås väldigt lätt att bli av med frilansjobb om man inte lämnar det man ska i tid.)

Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget heller.

Jo.

Jag har inte särskilt mycket vilja, ork och kraft. Oftast nästan ingenting. Men ibland vill jag verkligen skriva något i bloggen och när jag gör det får jag dåligt samvete. För det känns som om jag skriver någonting så är det som att jag inte är tillräckligt ledsen, för om jag vore det, då skulle jag väl inte orka blogga? Jag vet inte hur jag ska vara, hur jag ska må eller bete mig. Det påstås att det inte finns några rätt och fel när det handlar om sorg men det känns faktiskt som om det bara finns fel.

——————————————————

Uppdatering: Jennys fina, omtänksamma kommentar här ovanför fick alltså bara symbolisera känslan jag har. Inlägget är inte på något sätt menat att vara surt mot Jenny. Verkligen inte. Fast nu ser jag ju att det verkar så. Det var i alla fall inte tanken, känslan ligger hos mig, ingen annan har skuld till den.