Jag är framme.

Hade glömt hur goda frukostarna är här. Och hur svårt det är att vara ensam. Hur lätt det är för tankarna att rinna fritt igenom kroppen och hur omöjligt det är att hålla dem borta.

Läser i solen, en bok om förlorad kärlek och jag tänker: hon är åtminstone inte död. Finns det liv finns det hopp och även om det inte verkar finnas hopp så gör det i alla fall det. För hon är inte död och tiden förändrar allt allt allt utom det faktum att den du älskar är död. Nu är hon inte det och hon kan fortfarande ändra sig. Allt kan ändras för dig. För er. Det finns ännu tid.

Finast med att vara här är att det bara är två månader sedan jag träffade min syster senast. Två månader! Så ska man ha det. Göra allt man kan för att vara nära de man älskar. Inte bara låta tid passera och hoppas att nästa gång man träffas ska allt vara sig likt. För det är det aldrig. Det enda som funkar är närhet. Att inte släppa taget. När man ser förändringarna ske har man en chans att hinna med. Ja, man ska ha det så.

Det är så kallt här inne. Måste gå ut och värma mig igen. Ville bara berätta att jag är framme i Los Angeles och att allt är någorlunda under kontroll.