För några veckor sedan blev jag tillfrågad om att skriva en text för Rosa Bandet-insamlingen. Eftersom jag råkar vara smått besatt av att samla in pengar till Cancerfonden var det knappast som att jag tvekade.

När jag skrivit och skickat in texten grät jag i jag-vet-inte-hur-många timmar. Kanske var det dagar.

Idag ligger den uppe i Kontantens uttagsautomater och på nätet, och jag kan inte ens avgöra om den är bra eller inte. Men den gör nästan lika ont för mig att läsa som den gjorde att skriva, så jag antar att den fyller sin funktion: att berätta om tomrummet efter den man älskar. Att påminna om att cancern dödar, utan urskiljning eller nåd. Att ingen går säker. Att det inte går att älska en människa frisk. Att inte ens de starkaste av de starka orkar hur mycket som helst.

Läs texten här.

”Utan dig har allt avstannat.
Jag duschar och borstar tänderna, kokar pasta och äter den, skriver mina texter och pratar om vädret med grannarna eftersom jag måste.
Ibland ler jag, skrattar till och med, eftersom jag borde.
Men det är inte verkligt.
Jag imiterar ett liv, eftersom det måste gå vidare.
Jag vet bara inte hur.”