Vissa dagar är jag helt besatt av den insamling till Cancerfonden som Fannys familj startat till hennes minne. Jag spammar alla jag känner med länken, tjatar på släkt och vänner, uppdaterar sidan konstant för att se om nya pengar kommit in. Sätter hela tiden upp nya mål: om vi bara når tjugotusen, trettio, fyrtio, femtiotusen. Då!

Ja, då… vad händer då?

Varje gång ett av målen passeras gråter jag, kanske först av lycka, jag vet inte, men sedan över hur fruktansvärt meningslöst det känns. Jaha, vi har fått ihop en massa pengar, SO ****ING WHAT?! Hon kommer inte tillbaka. Inte ett endaste dugg. Vår allra mest älskade Fanny är fortfarande död och inga pengar i världen kan förändra det.

Sedan vägrar jag gå in och kolla hur det går för insamlingen i några dagar. Tills allt börjar om igen. Om vi bara når sextiotusen. Då!

För ibland, ibland har jag sorgen under kontroll. Det är dagar, eller åtminstone stunder, då jag faktiskt fokuserar på allt det fantastiska. Då jag småpratar med Fanny utan att gråta, möter hennes leende blick i ramen på skrivbordet och ler tillbaka. Dessa stunder inser jag att insamlingen är allt annat än meningslös. Det är helt otroligt att Cancerfonden fått in så mycket pengar av alla er som kände och älskade Fanny eller som har berörts av hennes öde.

Nej, hon kommer inte tillbaka. Nej, inga pengar kan förändra det. Men pengar till forskningen kan göra att era bästa vänner klarar av att besegra cancern. Att era mammor och pappor, far- och morföräldrar, systrar och bröder, kollegor och grannar blir friska igen. Att det inte behöver vara en dödsdom den dag jag eller ni får cancerbeskedet.

Jag har kanske berättat det förut, men i så fall gör jag det igen: Fanny pratade ofta om något som sagts i West Wing (det är både hennes och min mammas favoritserie, jag har pinsamt nog inte sett den ännu). Att om forskarna bara fick så eller så många miljarder dollar skulle cancern vara utrotad inom ett par år. Den tanken gör mig både hoppfull och så jäkla ursinnig. Att världens mest underbara flicka hade levt idag om vi i västvärlden lagt våra pengar på cancerforskning istället för på nya prylar vi använder några gånger och sedan slänger, på att forska om stridsrobotar och vapen och all annan skit vars syfte är att döda, inte att ge liv tillbaka. Det känns helt overkligt. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, det tjänar ingenting till, jag blir bara bitter.

Men vi kan göra skillnad. Våra pengar gör skillnad. De räddar liv.

Eftersom det här är en sådan dag då jag blir alldeles upprymd av tanken på att få ihop mer pengar till insamlingen kan jag inte sluta fundera på olika sätt att göra det. Sälja alla mina kläder? Utlysa något slags tävling som alla som skänker en slant får delta i? Råna en bank eller två? Jag vet inte. Har ni några idéer, snälla, snälla, snälla – dela med er. Låt oss hjälpa de som ännu kan hjälpas.