I veckans Sofis mode skriver jag krönika om… hur demoner från ett liv man lämnat bakom sig kommer tillbaka när man är som mest sårbar, som mest mottaglig för mörka tankar.

Och i bloggporträttet får man träffa Zanita från Sydney, Australien. Hon är vacker, begåvad och mer än en smula ambivalent inför sin modellkarriär. Det hade jag gärna skrivit mer om i artikeln, men kände att det tog alldeles för stor plats.

Tror att det är ganska vanligt att modeller – speciellt när de blir lite äldre – känner som Zanita: att modelljobbet visserligen fört med sig massor av möjligheter och är en erfarenhet de inte skulle vilja vara utan, men också gjort att de blivit osäkra, fått skev självbild och snedvriden syn på vad som är viktigt i livet. Jag vet i alla fall att jag känner igen mig.

Hade jag inte hållit på och trasslat runt i modellbranschen de där åren hade jag inte varit den jag är idag. Och även om det var en förjävlig tid på många sätt, även om jag inte gillade den jag var, så tycker jag ofta väldigt mycket om den jag blev. Och det är alltid något. Kanske det viktigaste.