Dagar som idag.

Jag förstår inte hur jag ska lyckas fortsätta.

Jag har haft så roligt de senaste dagarna, det kändes åtminstone så då, jo, jag hade roligt. Det hade jag.

Och nu, efteråt. Den ensamheten. Den värsta av alla avtändningar. Att vakna och inse att du fortfarande är borta.

Nej, jag har inte förstått det ännu. Jag har inte insett att du är (död). Jag spelar bara med. Hur känns det? Är du okej? Du kanske inte vill prata om det? Joo, det är ingen fara. Det går väl upp och ner. Just nu är jag okej. Fan heller att jag är. Fan heller att jag någonsin blir.

Men jag måste spela med. Måste öva mig i självbedrägeri. Om livet någonsin ska fungera utan dig.

Ibland vill jag bara skylla ifrån mig på alla andra, vem som helst: hur i helvete tror ni att jag ska orka? Hur kan ni kräva att jag ska vara som vanligt, att jag ska klara av att jobba, betala räkningar, städa, äta, vara flickvän, vän, dotter, syster, hur kan ni kräva att jag ska orka leva, att jag klara av att vara jag? Hur kan ni inte se att jag inte finns längre, att jag är ett jävla skal, att allt är trasigt och att jag varken orkar eller kan eller ser några sätt att bygga upp mig igen? Hur kan ni bara stå där och se på, varför säger ingen hur jag ska göra för att ta mig igenom det här? Varför hjälper ni mig inte?

Och så känner jag mig dum. Som en idiot. Jag är knappast den enda som förlorat någon. Knappast den enda som förlorat dig. Din familj måste också försöka fortsätta leva. Dina vänner, din släkt, alla som älskar dig. Och här sitter jag och går under. Som om jag är den enda som lider. Men det hjälps inte. Det lindrar inte.

I drömmen inatt dog jag i en bilolycka. Jag satt i en taxi, den fick sladd och voltade (typ tio meter upp i luften, drömmarnas logik), och ögonblicket innan jag dog och vaknade tänkte jag ”kanske är det bäst såhär”. Jag vill inte tänka så. Jag vill inte behöva tänka så.

Jag önskar att jag fick några månaders uppskov från livet. Några månader då jag bara fick släppa allt. Inte jobba äta skratta tänka inte vara vän dotter flickvän syster. Några månader då jag fick falla. Att hålla balansen är för svårt. Att stå upprätt gör för ont.

Denna förbannade självömkan. Ovanpå allt annat. Skammen i att vältra sig i den.

Dagar som idag. Du kommer inte tillbaka. Jag orkar bara inte.