Min första stora kärlek. Åh, åh, åh. Det är very disturbing att inse, men mitt hjärta har fortfarande inte fattat vilken tönt artonåriga Nick var. Mitt femtonåriga jag finns fortfarande inuti mig, trånande. Hon bara: ååååååååååh den där blonda pagen, de där säckiga kläderna, de tänderna, det leendet, den låten åååh den låååten! And I neeeed you toniiiight, I neeeeed you right noooow. Åhåhåhhh. Som jag letade efter den låten i mitten av nittiotalet! Men den fanns inte utgiven ännu (kom med först på Millennium-skivan 1999), den var bara Nicks sololåt på konserterna och hjälp vad man fick anstränga sig för att lära sig varenda ord medan man stod där framför scenen och pressade armbågarna mot kravallstaketet för att inte bli till tonårsmos. Och grät av andnöd och lycka över att han var så mindblowingly nära.

Åh, Nick. Att du var tvungen att bli en plufsig knarkare med fula tatueringar och en misslyckad realityshow. Men på Youtube är du fortfarande arton, fortfarande världens sötaste tönt. Och jag kan fortfarande varenda stavelse i låten. Den där fåniga balladen som var din.