För första gången måste jag erkänna: just nu är det inte så jäkla roligt att bo på landet.

Jag vill åka och handla, men vågar inte, för när vi körde hem i fredags fastnade vi med bilen längre ner på vår smala väg och höll på att inte ta oss hem. Däcken får inget fäste när det är minsta lilla lutning, och jag är rädd att om jag backar ut från uppfarten (nedförsbacke) tar jag mig inte upp igen. De fina gångarna jag skottade i trädgården – för att ta mig ner till bilen/soptunnan/brevlådan – är helt översnöade efter nattens och hela dagens snöfall. Förstås. Jag borde ge mig ut och skotta igen, men det känns onödigt när jag ändå inte vågar sätta mig i bilen.

Imorgon ska jag ta mig in till Stockholm och tillbaka – thank God för kollektivtrafik. Det blir buss till Gnesta, pendel till Södertälje hamn, annan pendel in till Stockholm, tunnelbana till Slussen, buss till Finntorp där min psykolog har sin mottagning nuförtiden. Och sedan samma resa tillbaka. Förhoppningsvis, i alla fall – tidningarna rapporterar ju konstant om ”snökaoset” och ”trafikhelvetet”, så jag misstänker att jag har tur om jag tar mig både dit och hem.

Gnäll, gnäll, gnäll. Men vad tusan. Lite mer gnäll bara: Sex & the City-boxen snart slut = tråkigt.

Men! Men! All snö gör världen ganska vacker. Dessutom: det är åtminstone varmt här inne, det finns glögg och pepparkakor, och om tre och en halv vecka åker jag och Ronnie och hälsar på dödsmaneterna i Thailand. Kanske dags att börja räkna dagar.