I fredags blev jag rastlös. Jag är visserligen van vid att sitta hemma de allra flesta kvällar, men då har jag ju min kille, mitt hus, mina filmer och böcker, mina teveserier och… ja, min vardag, mitt vanliga liv.

Här i Los Angeles är det annorlunda. Jag är lyft ur mitt sammanhang. Det blir ensamt efter ett tag.

Så framåt kvällen postade jag den här statusraden på Facebook:

Tro mig – jag hade inga som helst förväntningar på att någon skulle höra av sig. Men så blev det. Pappa skjutsade in mig till downtown LA vid tio på fredagskvällen, och jag kom hem igen… nyss. Det har varit två väldigt konstiga och hysteriskt roliga dygn. Tack underbara Annsofie för att du bjöd med mig ut och för att jag fått lära känna dig bättre, tack Malin och Michaela för att jag fick sova hos er, för gästfrihet, generositet, klädlån, för att ni är så fantastiskt trevliga och kul, tack Niclas, Calle och alla andra för finfint sällskap!

Stjäl några bilder från Niclas:

Hade helt glömt hur roligt det kan vara att gå ut. Men två dygn var precis lagom, känner jag. Min kropp förstår inte alls vad jag håller på med, den vill sova i sin egen säng nu (eller åtminstone i pappas gästsäng) och lägga sig innan solen går upp. (Och kanske inte äta hamburgare till frukost en tredje dag i rad.)

Roligt var det. Jätte, jätteroligt.