Jag vet att det inte märkts av på bloggen. Men idag har varit en tung dag. Mörk och svår och…

Det har gjort så ont, så satans ont. Jag bestämde mig för att ta ledigt. Satt en bra stund och försökte jobba men orden kom inte till mig. Insåg då att jag jobbat varje dag ganska länge nu. Lite för länge. Att det var dags att vila.

Och när jag slappnar av och släpper jobbet kommer allt det onda. Tar över mig. Överskuggar allt.

I klippet sjunger Kurt Beatles ”I want to hold your hand” till sin pappa som ligger i koma efter en hjärtattack. Såg avsnittet nu ikväll och grät tills det var dags att ta sig samman och äta middag. Det blir lätt så fånigt att skriva om sådant här, men jag kan inte låta bli:

Det finns ingenting jag vill mer här i världen än att få hålla hennes hand. Ingenting. Det är precis så enkelt (så svårt). Jag skulle ge vad. Som. Helst. För att få höra hennes ringsignal spelas ur min mobiltelefon, se hennes namn och bild på displayen, en enda gång till. Jag behöver inte ens svara om det är för mycket begärt. Bara jag fick veta att hon finns kvar. Bara jag kunde få ett tecken, ett litet, ett löfte om att hon saknar mig som jag saknar henne. Att hon har det bra.

Att hon väntar.