Jag jobbar mer än på väldigt, väldigt länge just nu. Det fungerar förvånansvärt bra.

Jag håller mig frisk, får saker gjorda utan att vare sig stirra in i tomma Worddokument eller peta och ändra i all oändlighet. Och när det inte tar emot att skriva en text blir det också lättare att sätta igång med nästa – en god cirkel, helt enkelt.

Det enda ”problemet” är väl att jag blir lite för fäst vid vissa av de bloggare jag intervjuar för bloggporträtten, och kan inte riktigt fatta att jag inte har någon anledning att fortsätta att mailterrorisera dem efter att allt är färdigskrivet och inskickat. (Oroa er inte, jag lyckas hålla mig, det är bara svårt.)

En del kommer jag såpass bra överens med att vi fortsätter att höras om allt möjligt även efteråt, det känns ganska fantastiskt. Som att jag spinner ett litet nät över hela världen, fullt av människor jag aldrig annars hade varken hittat eller fått lära känna. Då händer det att jag tänker den fåniga tanken ”jag har världens bästa jobb”. Och det har jag väl kanske inte. Men just nu är jag otroligt glad att jag gör det jag gör.

Krönikorna är mycket tyngre. Mest för att jag verkligen försöker att inte skriva om Fanny varje gång, eller om sorgen. Allt som har med henne att göra kommer till mig så enkelt, helt utan motstånd, medan en mur har rest sig mellan mig och allt annat, alla andra. Varje gång jag ska skriva en personlig text som inte handlar om det tillstånd av förlamning jag befinner mig i måste jag rasera den muren, sten för sten, för att överhuvudtaget få en idé om vad jag kan skriva om. Det känns så främmande. Att resten av världen bara pågår som vanligt medan jag knappt kan gå upp ur sängen. Men jag vill inte drunkna i det svarta, och inte att mina krönikor ska göra det heller. Så jag kämpar på.