Älskling,

det går i vågor.

I två månader var jag livrädd för att se det här klippet. Gick in på det på youtube nästan varje dag, men klickade ner fönstret innan videon började spelas. Att höra dig sjunga är en sak, prata en helt annan.

Nu ser, eller snarare lyssnar, jag på dig flera gånger om dagen. Varvar den här videon med de andra jag har på datorn, de jag har i mobilen, och med dina fantastiska låtar. Vill bara höra din röst. Det känns tryggt på något sätt. Behagligt. Även om det gör det ännu svårare att tro på att du är död.

(I min dröm inatt stal någon min röda väska, den underbara jag ärvde av dig, och däri låg mobilen med alla dina sms i. Jag blev tokig och spöade upp LH för att hon inte hjälpte mig att leta efter tjuven som stulit den, och för att hon låtsades att hon inte kom ihåg ditt namn. Hon kallade dig ”Estelle” och, tja, I totally lost it. Subba. Det var helt vidrigt då men lite roligt i efterhand, och du är ju den enda som vet varför.)