Det finns inga ord som beskriver saknaden.

Ändå försöker jag, hela tiden. Jag skriver inte så mycket, inte så mycket som jag hade kunnat, eller kanske borde. Men jag formulerar dem, ibland tyst för mig själv, ibland viskande: trevande, famlande. Orden som ska skapa ordning och struktur och genom denna struktur bilda ett mönster, något jag kan förstå. Som lindrar.

Misslyckas ständigt.

Jag var alltför beroende av dig. Det visste jag redan när du levde, långt innan du blev sjuk. Men jag bortsåg ifrån det, eftersom det var oviktigt. Du fanns ju där. Du behövde mig som jag behövde dig. Min kärlek var besvarad och även om jag av någon anledning skulle velat göra något åt det hade det varit omöjligt. Man väljer inte bort kärlek, även om den för med sig ett beroende som i andras ögon är osunt. Man håller fast vid den så hårt man kan och intalar sig att man aldrig kommer att vara tvungen att släppa taget. Inget annat är möjligt, inget annat är tänkbart.

När jag fick veta att du skulle dö bestämde jag mig för att skriva till dig varje dag i resten av mitt liv. Om sådant som hände och som jag tänkte på, allt det där du måste få veta, eftersom du visste allt om mig och tanken på att det skulle hända mig saker som du inte känner till är olidlig. Så jag satte igång och skrev, varje dag, ofta många gånger om dagen. Du levde fortfarande. Ändå fanns det så mycket jag inte kunde säga till dig. Du skulle dö men bestämde dig för att leva. Alltså pratade vi inte om döden. Efter de där första dagarna nämnde vi den sällan, och när vi ändå gjorde det var vi noga med att omsorgsfullt linda in orden i svepande ”om”. OM det nu vore så att du skulle dö. Om vi skulle dö. Jag var kanske löjeväckande petig med att alltid lägga till mig själv i den hypotetiska döden: ja, du kanske dör, precis som jag kanske dör när jag kör hem i natt. Men det ska inte hända. Jag ska leva, du ska leva, vi ska leva.

Kanske pratade vi ändå mer om döden än jag trodde. Eller kanske har de få meningar du uttalade helt enkelt bränt sig fast, tydligare än alla andra ord.

De spelas upp inuti mig, om och om igen.

”Att inte få veta hur det går”, sa du. ”Att inte få veta hur Oskar Linnros nästa skiva låter”.

Och alla andra meningar. De jag inte vågar skriva ner, inte ännu.

Det outhärdliga i din rädsla.

I min tafatta hjälplöshet.

Ja, jag bestämde mig för att skriva till dig, varje dag. Ändå slutade jag. Så länge du levde var det lätt. Jag skrev om allt det jag inte vågade säga, om mina egna rädslor, om det ofattbara som skulle ske. Att jag skulle bli ensam. Också om hoppet, om styrkan jag fann i tanken på att du självklart aldrig skulle lämna mig. Att du skulle vaka över mig i varje steg jag tog, att du alltid skulle finnas där, så som du lovat mig tusen gånger, så som vi lovat varandra. Allt detta skrev jag om. Övertygad om att du skulle kunna läsa det den dag du slutade andas.

Men så gjorde du det och världen rämnade.

Jag hade inte förstått. Jag hade inte förstått någonting.

Länge kände jag mig lurad. Jag känner mig fortfarande lurad. Ingenting hade gjort mig beredd på slutgiltigheten. På att du inte skulle finnas mer.

Det låter fånigt, jag vet. Barnsligt.

Men jag var säker på att du skulle finnas kvar. I en annan form, kanske. Men kvar. Hos mig. Och så är du borta.

Jag känner mig inte sviken av dig. Ibland har jag undrat om jag gör det, försökt att rannsaka mig själv, skala av sorgen, lager efter lager, för att se vad som döljer sig därunder. Än så länge är svaret fortfarande nej. Du har inte svikit mig. Du ville aldrig dö. Du gav aldrig upp. Du höll ditt löfte så länge du kunde.

Man kan aldrig önska sig mer av en annan människa.

Jag hoppas att jag kommer att börja skriva till dig igen, sådär som jag hade beslutat mig för. Om allt det som händer, allt det du måste få veta. Men jag kan bara inte. Inte nu. Vet inte om det handlar om att jag inte vill att du ska få veta hur dåligt jag hanterar sorgen, hur svårt det är, omöjligt, hur illa du skadade mig när du försvann. Det kan vara så. Jag vill inte att du ska se mig såhär. Att du ska behöva veta att tomrummet efter dig slagit mig i bitar, i spillror, bara skärvor kvar. Att du ska se allt dumt jag gör, alla idiotiska beslut jag fattar, hur jag pendlar mellan bottenlös förtvivlan och tillkämpad likgiltighet inför mitt eget liv och andras.

Jag vet inte om jag väljer att inte skriva eftersom det bara känns onödigt. För du vet ju ändå. Finns du därute och vakar över mig som du lovade vet du naturligtvis allt. Också sådant jag inte vet, inte vill veta, inte orkar ta in.

Gör du det? Jag ser inga tecken. Ingen vit duva har landat på mitt fönsterbleck. Eller ser jag dem visst, tecknen, är jag i själva verket besatt av dem?

…

Den sextonde december klockan tjugo i fyra på eftermiddagen ringde jag upp ditt nummer av misstag. Efteråt kunde jag inte sluta skaka. Ändå lade jag på blixtsnabbt, innan samtalet kopplats fram. Men bara tanken på hur fel det kunnat gå…

Jag får inte ringa dig.

Att ringa dig utan att du svarar betyder att du –

Får inte. Aldrig.

Så länge jag inte ringer finns möjligheten där. Att signaler skulle gå fram.

Din röst.

Aaadefanny.

Fannu!

Anko!

 

Aldrig mer.

Det outhärdliga i detta.