Om en liten stund får jag besök här i huset av en av mina allra bästa vänner.

Min äldsta vän, faktiskt. Även om vi lärde känna varandra först i gymnasiet (nej, jag har inga barndomsvänner).

Aldrig känns det så lätt att bo här ute som när någon av mina favoritmänniskor hör av sig och säger att du, kan jag ta och komma över?

(Som om jag fortfarande bodde en kort cykeltur bort.)

Och några timmar senare sitter de i min soffa och jag tänker att jag är faktiskt inte alltid så ensam.