Den här veckan är jag äntligen, äntligen tillbaka i Sofis mode!

Ja, då menar jag förstås inte ”äntligen” som i ”som ni har längtat!”. Utan mer ”äntligen” som i att tre veckor utan att kunna jobba är väldigt tungt för min ekonomi. Speciellt när vi kommer att få lägga ut jag-vågar-inte-ens-tänka-på-hur-mycket för vårt vattenskadade badrum. (Försäkringen täcker en liten del, men det blir fortfarande alldeles katastrofalt dyrt för oss.)

I veckans nummer skriver jag krönika om en ny vän jag delade rum med på Nyköpings Lasarett. Och om Bonnie Barton som jag gärna hade haft som ny vän, hon också. Så himla fin tjej.

Jag fick just veta att min blogg är omskriven i senaste numret av Metro Student. Inga dåliga ord, heller. En hel del att leva upp till. Lovar att göra mitt bästa!

(”Hjärtat i fingrarna”. Det tyckte jag var väldigt vackert.)

Man kan läsa hela tidningen här.

Det som är bra med att sova alldeles för länge på morgonen, sådär så att man inte riktigt hinner äta lunch innan det börjar bli dags att laga middag, är att man får äta mellis. Näst efter frukost är mellis mitt favoritmål. Kanske mest för att det går så fort att göra i ordning (jag blir uttråkad efter tre minuter vid spisen). Och för att det är så roligt att säga. Meeeellis!

Idag blev det rostad morotslimpa med skinka, risgrynsgröt med kanel, socker och mjölk (ja, sådan gröt man köper i plasttub, grymt ju) och äppeljuice.

Och alldeles snart blir det schlagerpizza!

Igår fick jag det finaste av finbesök här hemma. Ja, ni ser ju själva!

Det var strålande vackra Tove och hennes yngsta dotter Miranda som kom förbi.

Tove och jag har pratat via nätet i en massa år, men aldrig träffats förut. Så det var sannerligen dags.

Miranda är åtta månader gammal och det råder inga som helst tvivel om att hon är en av de överlägset sötaste, gladaste, roligaste och mest underbara bebisarna i hela världshistorien.

Det är väl klart att jag blev head over heels förälskad. Ojojoj.

Jag veeeet att det ser ut som att hon inte var så förtjust i att vara hos mig. Men det var hon! Jag lovar! Det kan inte ha varit inbillning!

Puss mamma!

Det är inte direkt svårt att förstå hur Tove lyckats få tre sanslöst fina döttrar. Och med tanke på vilken varm och klok person hon är misstänker jag att hennes tjejer kommer växa upp och bli ganska så magnifika kvinnor.

Förutom att katterna visade sig vara riktiga töntar som var livrädda för Miranda och sprang och gömde sig hela tiden var det en nära nog perfekt dag. Jag hoppas att vi kan göra om det. Allt blir så mycket roligare och ljusare med en liten tjej eller tre i huset.

Dancer och jag i Los Angeles, sommaren 1999.

Den här låten sitter jag och traglar med just nu – Socker, enligt mig den enda bra från Kents Vapen och Ammunition-platta.

Eftersom det låter så fruktansvärt illa kollade jag runt på youtube efter fina covers på den. För att få lite inspiration och motivation, helt enkelt (ni vet, målbilder – ”en dag kan det där vara jag!” Yeah right).

Hittade den här underbara unge mannen. Han är a-l-l-d-e-l-e-s ljuvlig. Jag vet att de allra flesta inte orkar klicka på videoklipp, och det gör mig lite ledsen, för jag önskar att precis alla skulle få lyssna på honom.