Kanske var det Henrik Berggren-intervjun som fick mig att börja kolla igenom gamla bildmappar nu på morgonen. Oavsett kan jag konstatera att åh – herre – gud: det var inte bättre förr. Som om jag inte redan visste det… men ibland är det skönt att få det svart på vitt. Man kan väl slå fast att det inte bara är kamerakvalitén som blivit bättre med åren.

Samtidigt. Jag är tacksam över den tiden, det är jag. Visst mådde jag skit och visst syntes det utanpå, visst var tonåren ett helvete, men det var ett helvete med ett slut. Och jag kom ut på andra sidan med insikten att hur jävlig en känsla än är i stunden så hjälper den mig att växa. Om inte annat visste jag vad jag inte ville tillbaka till: rökhosta och spritpenna i ansiktet, fyllegråt och spyor i papperskorgar på tunnelbanestationer, läskiga gäng på nattbussen och inga pengar till taxi och efterfester där man hånglade med någon som luktade illa bara för att den man var kär i gått hem med någon annan.

Och allt det som var bra, nej, fantastiskt – förfesterna med allsång, långa dagar i parker, musiken, vännerna, dans hela natten, skvallret över en kopp kaffe dagen därpå – allt det går ju utmärkt att ta med sig in i vuxenlivet. Fast utan den konstanta vem-är-jag-och-vad-fan-ska-jag-göra-av-mitt-liv-ångesten.

Jag tycker nästan synd om min syster Amanda som är sjutton år och så otroligt söt och ljuvlig på alla sina bilder – hon kommer ju inte att ha några pinsamma foton att se tillbaka på om tio år!

Om någon undrade: jag lyssnade alltså på Broder Daniel, Bright Eyes, Kent, Håkan, Belle & Sebastian, Jakob Hellman, The Smiths, The Cure, Pulp, Blur, Suede, Jesus & Mary Chain, David & the Citizens, Placebo, My Favorite, The Sundays, Bad Cash Quartet, Edson, Laakso, Morrissey och Olle Ljungström, lade studiebidraget på skivor och Converse, klippte håret med kökssax i badrummet varje gång jag fick ångest över hur ful jag var, hängde på skunk och helgon.net, tyckte att det var ofattbart coolt att posera med cigaretter trots att jag hatade rök, var osäker på om jag var en tjej som gillade både tjejer och killar eller om jag egentligen var en bisexuell kille i en tjejs kropp, oroade mig konstant för att jag inte var tillräckligt smal och tillräckligt indie, hade ingen som helst aning om vad jag ville göra eller vem jag ville bli, men jag skulle nog ha tippat på att jag skulle bli låtskrivare och musiker. Att jag inte kunde skriva låtar eller spela något instrument kändes inte som något särskilt stort hinder. Eller poet! Jag kunde tänka mig att bli poet.

Vad gäller musiken jag lyssnar på har inte mycket förändrats. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra eller vem jag vill bli. Men musiker vore coolt. Ska bara lära mig att spela gitarr först köpa en gitarr först.

Käraste läsare: vad vill ni bli när ni blir stora?