Måste bara berätta en sak. En sak jag försöker tycka är ”lite lustig”, fast jag inser att det mest är sorgligt.

För att hitta mina gamla texter söker jag i inkorgen bland alla de mail jag skickat till min redaktör, Annica. Med tanke på den krönika jag lagt upp idag – om att alltid, alltid be om ursäkt för allting – är det ganska nedslående att se att jag ber om ursäkt för varenda krönika jag skickat in. ”Jag hoppas verkligen att det här duger”, ”vad säger du, är den okej?”, ”tråkig text den här veckan, förlåt”, ”det här var det enda jag lyckades få ihop”, ”Annica, allt är kaos, det blev bara det här”, ”lyckades inte bättre än såhär”, ”den här känns helt ogenomarbetad men jag får inte till den, funkar det ändå?”. Okej, inte riktigt varenda vecka. Men alldeles, alldeles för ofta.

Och varje gång svarar stackars finaste Annica: snälla du, den är väl inte alls tråkig, dålig, menlös, ointressant, den är ju jättefin, varför ställer du så höga krav på dig själv?

Det är ett jäkla under att hon orkat med mig. Att hon orkar med mig. Jag hade då rakt inte gjort det.