Kan inte förstå att jag inte lagt upp den här tidigare.

Det är otroligt duktiga Anna Lundin som ritat ett porträtt av min bästa vän Fanny. (Originalfotot kan man se här.) Tusen och åter tusen tack, Anna.

Jag har haft den stora äran att bli avritad några gånger, och det är alltid lika smickrande och rörande – men jag har aldrig blivit lika berörd som när den här bilden dök upp i min mail. Att få se hennes leende, hennes värme, hennes glada ögon.

Fyra och en halv månad har passerat och det gör lika ont. Precis lika ont. Jag har blivit bättre på att hantera smärtan, på att hålla tårarna tillbaka och rösten stadig. Bättre på att prata med vänner utan att nämna hennes namn i varje mening, på att distrahera mig själv för studen. Men smärtan är densamma. Alltid densamma. Jag har accepterat att den aldrig någonsin kommer att lindras, och jag vill det inte heller. Jag vill fortsätta att känna, fortsätta att minnas.

Det låter som en konstruktion, men min första tanke varje morgon är att hon är borta. Min sista varje kväll är att jag älskar henne.  Det är bara så det är.

Man får fortfarande väldigt, väldigt, väldigt gärna skänka pengar till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Några kronor eller så. Varje gång jag ser att någon gett ett bidrag får jag en varm klump i bröstet. När jag påminns om att hon inte är glömd, aldrig ska glömmas.

Ni som aldrig fick träffa Fanny. Jag önskar att ni fått chansen att göra det. Hon är som ingen, ingen, ingen annan. Varmare, klokare, roligare, mer färgstark och blixtrande intelligent än alla människor jag någonsin mött. Utan henne är hela världen genomskinlig, grå.

Ändå blir det natt och dag och natt igen.

Snart vår, kanske.

Obegripligt.