Jag kom hem vid elva igår kväll, pussade katterna en stund, skulle gå upp till övervåningen – och på väggen i trappan sitter det här monstret.

(Ja, tredje bilden är väldigt suddig, men jag vill ändå att ni ska kunna jämföra med ledstången så att ni kan föreställa er storleken.)

Hade Fanny sett den hade hon vägrat att någonsin sätta sin fot i vårt hus igen. På sätt och vis förstår jag henne:

HUR SKA JAG KUNNA BO HÄR? Hur ska jag kunna ligga i soffan och se på teve när en av monstrets kusiner när som helst kan komma smygandes, kanske i håret, kanske längs med smalbenet, kanske kittlar det plötsligt till på magen och DÄR –

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!

Det borde vara olagligt att vara sådär groteskt stor och äcklig när man är spindel. O-l-a-g-l-i-g-t.