Ett obefintligt litet pyttekliv för mänskligheten, några otroligt välbehövliga steg för mig.

I torsdags släpade jag mig ut för första gången sedan jag åkte in på sjukan i slutet av januari, men allt detta säng- och soffliggande gjorde att jag bara orkade gå i tio minuter – sedan övervägde jag på allvar att ringa hantverkar-Bosse (som just då var i huset och jobbade med vårt vattenskadade före detta badrum) och be honom hämta mig med bilen. Till slut lyckades jag ändå släpa mig hem igen, men låg med hjärtklappning resten av dagen. Note to self: Att inte gå längre än sisådär tjugo meter i tre veckor gör inte underverk för konditionen.

Men så! Idag! Fyrtio minuter i solskenet. Jag misstänker att det var Annas förtjänst: hon kom hit i fredags och tände min livsgnista igen. Inget ont om katterna, de är underbart sällskap, men jag har ändå känt mig ganska ensam den här veckan. Varje gång Bosse kommit in och sagt att han är klar för dagen har jag ställt massor av konstiga frågor bara för att hålla honom kvar en stund till (”jamen berätta, hur går det egentligen till att gjuta en sådan där golvgrund?”).

Nu ska jag värma på lite korvgryta och sedan blir det jobb, jobb och lite mer jobb – som vanligt har jag lyckats skjuta upp alla texter tills i absolut sista sekunden. Det enda dumma med att jag lyckades ta mig ut på promenad var att jag nu känner mig så nöjd med mig själv, som om jag redan utfört ett rejält dagsverke, trots att jag inte ens börjat. Ännu en note to self: Att gå i solen och lyssna på Håkan Hellström är inte att jobba.