Nu är Ronnie i Berlin och skriver. Jag och katterna dansar på bordet, förstås – ”tänk, om pappa var här skulle han säkert säga åt oss att gå neeeer! Hahaaa”! Nej, okej, vi längtar redan efter honom. Lite lagom sådär.

Igår var planen att gå och se Winter’s Bone och sedan gå och äta kombinerad alla hjärtans dag/nu ses vi inte på ett tag-middag, men plötsligt kom ett sms som styrde kvällen i en annan riktning: hastigt påkommen överraskningsmiddag för Ronnies bästa vän Peter som skulle bli ett år äldre. Så vi struntade i biobiljetterna, ringde återbud till restaurangen, inhandlade en bok om Morrissey och körde hem till Peters flickvän Ulrika i Midsommarkransen istället.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var det perfekta sättet att tillbringa denna påhittade kärlekshögtid: med ett helt gäng av de människor man tycker allra mest om i hela världen.

Vår vackra värdinna.

Titta, honom är jag kär i.

Jag skulle köra hem framåt natten, så jag drack vatten med bubblor i.

Just bacon ser sällan särskilt aptitligt ut i närbild. Men oj vad gott det var!

Födelsedagsbarnet var på glatt humör.

Klart man blir glad när man får en bok om Morrissey med såhär turkost omslag!

David grämde sig för att han inte fick någon Morrisseybok. Eller så planerade han en ondskefull kupp av något slag.

Markus matchade väggen som ett riktigt färganalysproffs.

Jag var lite trött efter allt (framgångsrikt!) badrumsletande och bilkörande, men tyckte att det var pretty awesome att få träffa folk igen efter alldeles för många veckor på sjukhus och hemma i sängen.

Efter en sista kopp starkt kaffe åkte jag de åtta milen hem till katterna och spindeln. Bortsett från spindeln var det en riktigt, riktigt fin kväll. Fler sådana. Peter borde fylla år oftare, tycker jag.