Jag hann aldrig tipsa om veckans Sofis mode, sjukhusvistelsen kom ivägen. Vet att vissa kan läsa krönikorna från skärmdumparna jag lägger upp och andra inte, men den här gången slänger jag upp texten här så att alla kan kika.

Jag vaknar klockan sju av att huset skakar. Det låter ungefär som om någon river en vägg med slägga.

Det är också precis vad som händer.

Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om.

Vem försöker jag lura? Dags att gå upp. Lika bra att jag skaffar mig samma dygnsrytm som hantverkarna.

Det är lustigt: för inte alls länge sedan låg jag på en thailändsk strand och längtade hem. Då hade jag visserligen ingen aning om att ett trasigt rör skulle göra att golv, väggar och tak måste rivas ut ur tre rum, att vi ska bo i en byggarbetsplats fram tills sommaren.

Men konstigt, ändå. Att jag inte såg det komma. Just vattenläcka var kanske svårt att förutse. Men vad hade jag väntat mig? Att allt här hemma bara skulle vara frid och fröjd, ro och harmoni, smältsnö och vårens första tussilago?

Kanske är det med livet som med våra kroppar. Varje gång jag läser om cellulitkrämer och rumpövningar, rynkbehandlingar och hakimplantat, slås jag av det komiska i att vi verkar tro att våra kroppar i grunden är Barbiedockssmala, släta och supermodelltjusiga. Att allt som avviker från den här ”ursprungliga” idealbilden är defekter, misstag som kan rättas till, om vi bara kämpar tillräckligt hårt. Att vi kan skala av oss det här felaktiga lagret och träda fram som de välretuscherade Victoria’s Secret-gudinnor vi i själva verket är, någonstans därunder. Som om varje dag i våra vanliga kroppar är ett misslyckande.

Samma sak med livet. Förstås. Har jag inte lärt mig någonting? Jag går och väntar på att allt ska ”återgå till det normala”. Blir lika förvånad varje gång något nytt dyker upp och vänder upp och ned på tillvaron. Som om det riktiga livet fanns någon annanstans, dolt bakom sjukdom och död och vattenskador, utbrändhet och kärlekstrassel, trasigt bredband och telefonkö till försäkringsbolagets kundtjänst.

Så går åren medan vi inbillar oss att det finns något annat där ute, ett liv där ingen blir sjuk och rör aldrig går sönder.

Som om livet vore någonting annat än just det här. Att släcka bränder. Att göra så gott man kan för att få kontroll över en innan nästa flammar upp. Försöka lära sig något under tiden.

Jag äter en ostmacka vid köksbordet och lyssnar till snickarnas planer för kvällens hockeymatch, AIK – SSK. Ute är det plusgrader.

Och om ett år ligger jag i mitt nya badkar och tänker att det var allt rätt gött ändå, att den där vattenläckan gjorde att vi fick bygga ett alldeles nytt badrum.

Eller så tänker jag inte på det alls. Antagligen har jag redan glömt.