Biianka, min flicka.

Här ser ni några av mina bästa människor. Två vackra män med fluffigt hår och en alldeles underbar Anna.

Egentligen behöver Anna och Mattias åka hem till sitt egna fina hus. Men de stannar hos oss istället, en natt till. Det blir lätt så när vi är tillsammans, att det bara fortsätter. Man vill aldrig att det ska ta slut, ju.

När man inte kunnat äta på länge, länge är det svårt att tänka på annat än mat. Alltså var det inget snack vid frukosten i morse: jag skulle gå all in. Det blev äggröra – Mattias specialrecept – och bacon, vita bönor och tomat, juice och… ja, det var väl det. Portion efter portion efter portion. Och det var så gott så det liknar ingenting.

Ja, Anna och Mattias är här! De kom igår för att se schlagern och käka middag, vi drack vin (okej, de friska drack vin, inte jag) och såg alldeles fantastiska Crazy Heart och pussade katterna.

Efter frukosten idag tog jag, Anna och Mattias en låååång promenad medan Ronnie skrev krönika. Loppisfyndade och klappade en mycket ivrig fransk bulldog.

Nu ser vi på fotboll och äter pizza. Allt känns precis som det ska.

PS1. Jaaa, jag är fullt medveten om att vi har massor av flyttkartonger i köket. Det är vattenskadans fel – ett av de fuktskadade rummen som nu är utrivet var ett förråd, så vi har kartonger lite överallt. DS1.

PS2. Om ni undrar var Ronnie är på frukostbilderna så hade han inte tagit sig upp ur sängen ännu. Han var en smula… morgontrött. DS2.

Jag hann aldrig tipsa om veckans Sofis mode, sjukhusvistelsen kom ivägen. Vet att vissa kan läsa krönikorna från skärmdumparna jag lägger upp och andra inte, men den här gången slänger jag upp texten här så att alla kan kika.

Jag vaknar klockan sju av att huset skakar. Det låter ungefär som om någon river en vägg med slägga.

Det är också precis vad som händer.

Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om.

Vem försöker jag lura? Dags att gå upp. Lika bra att jag skaffar mig samma dygnsrytm som hantverkarna.

Det är lustigt: för inte alls länge sedan låg jag på en thailändsk strand och längtade hem. Då hade jag visserligen ingen aning om att ett trasigt rör skulle göra att golv, väggar och tak måste rivas ut ur tre rum, att vi ska bo i en byggarbetsplats fram tills sommaren.

Men konstigt, ändå. Att jag inte såg det komma. Just vattenläcka var kanske svårt att förutse. Men vad hade jag väntat mig? Att allt här hemma bara skulle vara frid och fröjd, ro och harmoni, smältsnö och vårens första tussilago?

Kanske är det med livet som med våra kroppar. Varje gång jag läser om cellulitkrämer och rumpövningar, rynkbehandlingar och hakimplantat, slås jag av det komiska i att vi verkar tro att våra kroppar i grunden är Barbiedockssmala, släta och supermodelltjusiga. Att allt som avviker från den här ”ursprungliga” idealbilden är defekter, misstag som kan rättas till, om vi bara kämpar tillräckligt hårt. Att vi kan skala av oss det här felaktiga lagret och träda fram som de välretuscherade Victoria’s Secret-gudinnor vi i själva verket är, någonstans därunder. Som om varje dag i våra vanliga kroppar är ett misslyckande.

Samma sak med livet. Förstås. Har jag inte lärt mig någonting? Jag går och väntar på att allt ska ”återgå till det normala”. Blir lika förvånad varje gång något nytt dyker upp och vänder upp och ned på tillvaron. Som om det riktiga livet fanns någon annanstans, dolt bakom sjukdom och död och vattenskador, utbrändhet och kärlekstrassel, trasigt bredband och telefonkö till försäkringsbolagets kundtjänst.

Så går åren medan vi inbillar oss att det finns något annat där ute, ett liv där ingen blir sjuk och rör aldrig går sönder.

Som om livet vore någonting annat än just det här. Att släcka bränder. Att göra så gott man kan för att få kontroll över en innan nästa flammar upp. Försöka lära sig något under tiden.

Jag äter en ostmacka vid köksbordet och lyssnar till snickarnas planer för kvällens hockeymatch, AIK – SSK. Ute är det plusgrader.

Och om ett år ligger jag i mitt nya badkar och tänker att det var allt rätt gött ändå, att den där vattenläckan gjorde att vi fick bygga ett alldeles nytt badrum.

Eller så tänker jag inte på det alls. Antagligen har jag redan glömt.

Vet ni vad? Jag mår så himla mycket bättre! Plötsligt bara vände det, och får jag vara dramatisk så känns det lite som att ha fått livet tillbaka. Inte för att jag höll på att dö, verkligen inte, men att bara ligga raklång i sjukhussäng och ha ont är ganska långt från mitt vanliga liv. Visserligen ligger jag mest i soffan och vilar nu, men jag kan åtminstone se på teveserier eller läsa bloggar för att få tiden att gå. På sjukhuset kunde jag knappt läsa ett sms utan att bli helt yr av ansträngningen.

OBS! Här följer en lång och tråkig text om sjukdomar!

En del har undrat vad jag var för sjuk, vad läkarna kom fram till. Ärligt talat vet jag inte riktigt. De har haft så många teorier, men jag tror inte på någon av dem – jag har kollat på tillräckligt mycket House för att höra när en teori inte makes sense! De bara chansade hejvilt, tog aldrig alla symptom och faktorer under beaktande utan fokuserade på ett problem i taget, lyssnade inte på vad jag hade att säga. Och jag förstår dem. Det var sällan jag träffade samma läkare mer än en gång, och det är klart att det är lättare för House-teamet att komma på idéer om en enda patient än vad det är för tjugo läkare som träffar hundra miljoner patienter om dagen.

(Verkar jag vara besatt av House? Vavava? Hmmm. Det är nog för att jag såg de senaste fyra säsongerna av serien under mindre än tre veckor. Det regnade ofta i Thailand.)

Just det, min diagnos. Den slutgiltiga teorin såg ut såhär: Förra tisdagen, för elva dagar sedan, fick jag fruktansvärt ont i magen av en stor cysta på ena äggstocken. Åkte in till sjukhuset där de trodde att det var blindtarmen och opererade bort den. Bakterier kom in i magen och gjorde att jag drabbades av en infektion, som gjorde att jag fick hemskt ont och väldigt hög feber. Med hjälp av två olika antibiotikapreparat stoppades infektionen, mina värden la sig på mer rimliga nivåer och nu mår jag mycket bättre.

Jag tror inte ett dugg på det här. Varför?

1) Jag blev undersökt av gyn innan blindtarmsoperationen. De såg absolut ingenting konstigt.

2) Under själva operationen tyckte kirurgen att ena äggstocken såg konstig ut. Hon tog dit en gynekolog för konsultation, han sa att det var en helt ofarlig cysta.

3) Jag blev undersökt av gynekolog igen innan jag fick åka hem från sjukhuset. Hon konstaterade att visst var det en cysta på ena äggstocken och visst var den stor, men borde verkligen inte göra så ont. När hon undersökte mig hade jag väldigt ont i magen, dock inte där jag borde haft ont om det varit cystan som ställde till det.

4) Smärtan kom och gick i vågor, men blev helt olidlig om jag försökte äta någonting. Alltså fick jag varken äta eller dricka utan låg med dropp hela tiden. Varför skulle en cysta på en äggstock göra mer ont av att jag åt eller drack?

5) Om jag fick infektionen av operationen – varför hade jag då lika hög feber innan operationen?

Och så vidare.

Alltså: Jag vet inte riktigt vad det var för fel på mig. Men jag mår bättre nu, mycket bättre. Om det är antibiotikans förtjänst eller om jag hade en virusinfektion som gått över av sig själv vet jag inte. Vet bara att det är ganska fantastiskt att vara hemma igen.

Äntligen tillbaka! Som jag har saknat att ligga i just den här soffan, med just de här fluffiga fåntrattarna.

Snart är jag frisk, det känner jag på mig.

Jag är fortfarande inlagd, fortfarande väldigt sjuk. Åtta dagar nu. De vet inte vad felet är utan behandlar för allt de kan komma på. Antagligen var det aldrig blindtarmen som var problemet, men det gör mig ingenting – jag lär knappast sakna den. Önskar bara att de kunde hitta anledningen till min infektion. Är så väldigt trött på att ligga och feberyra och gny av smärta. Det klär mig inte. Jag vill ha Dr House och hans team!

Jag är sämre igen. Ligger i sjukhussäng och väntar på nya provsvar. Allt det här suger.