För ungefär ett och ett halvt år sedan blev jag sjuk. Sådär jättejättesjuk så att jag inte kunde fungera alls, absolut inte jobba. Både min kropp och min hjärna var totalt överarbetade och varje gång jag försökte skriva en mening så kräktes jag. (Och att kräkas varje gång man försöker formulera en mening är väldigt osmidigt när hela ens inkomst vilar på just sammanfogande av bokstäver till ord till meningar till texter.)

På den tiden jobbade jag heltid som reporter, skrev kolumner i Aftonbladet och krönikor i Sofis mode. Jag slutade på mitt heltidsjobb, fick ledigt från Sofis mode, behöll bara mina kolumner – jag var så stolt över att vara kolumnist att jag inte vågade riskera att bli av med jobbet genom att sjukskriva mig.

När jag började må lite bättre och var redo att ta upp mina Sofis mode-krönikor igen bestämde jag mig, tillsammans med min (fantastiska) redaktör Annica, för att se över formen för texterna. Tidigare hade jag haft mer åsiktsbaserade krönikor, med tjusig bylinebild tagen i studio, unegfär som mina kolumner i Aftonbladet. Nu var det dags att gå vidare. Jag ville skriva personliga betraktelser, texter där jag inte behövde tycka så mycket, berätta snarare än argumentera. Och jag ville bort från bylinebilden som sa: här är jag och här är mina åsikter! Jag ville ta egna fotografier, där jag såg ut mer som mig själv, egna porträtt som förmedlade något slags känsla istället för att bara vara en presentationsbild.

En annan viktig del var att krönikorna inte längre skulle läggas upp på nätet, bara publiceras i tidningen. Under sommaren innan jag blev sjuk hade jag skrivit nyhetskolumner om ett fruktansvärt mord på en femtonårig flicka, och min inkorg hade fyllts av så vansinnigt mycket hat. Mest från människor som inte ens orkat läsa det jag skrev, utan bara ville spy ur sig sin ilska på någon. Jag orkade inte vara en levande avfallskvarn längre. Skulle jag kunna skriva mina texter i Sofis mode som jag tänkte mig dem, då ville jag vara fredad.

Så blev det.

Det har gjort att väldigt många färre läst mina krönikor. På gott och ont.

Nu är allt annorlunda. Sjukdomen, som gjorde att jag behövde lugn och ro, fick oss att flytta ut till vårt hus på landet. Jag är lugnare här. Jag jobbar mycket mindre, befinner mig inte ”i hetluften”. Jag känner mig trygg här, nästan… oåtkomlig. Det är ofattbart skönt.

Jag skriver allt det här eftersom jag känner att det är dags för alla de där krönikorna att komma upp på nätet. Det känns lite tråkigt att de inte finns samlade någonstans – jag har inte ens kvar tidningarna där de publicerats.

Jag vet inte om någon är intresserad av att läsa gamla texter. Självklart är jag nervös – för att jag plötsligt ska upptäcka ett oändligt antal upprepningar och formuleringar jag ångrar, för att ni ska läsa texterna och tycka att de är tråkiga, menlösa, dåliga. Men det får bli som det blir.

För mig blir det ett slags tidsdokument över de senaste ett och ett halvt åren, med ett nedslag, en ögonblicksbild varje vecka. Små skärvor av hur mitt liv sett ut.

Sedan jag började skriva de mer personliga betraktelserna har sextiofyra stycken publicerats i Sofis mode. Jag tänkte att jag lägger upp ungefär en om dagen, från och med nu ikväll.

Det vore väldigt roligt om ni ville läsa.