När ni som mailar mig eller kommenterar i min blogg länkar till era bloggar går jag alltid in och läser hos er. Förstås.

Ibland har ni världens vackraste fotobloggar, ibland skriver ni så att hjärtat nästan brister, ibland bloggar ni om mode eller träning eller böcker. Allra oftast handlar era bloggar om era liv, er vardag, sådant ni gått och funderat på, låtar och filmklipp ni tycker om, skola och fika och promenader och jobb och kärlek och vänner och familj.

Och det finns en sak som jag tänker på, varje gång jag klickar mig in hos er.

Att det är så vidunderligt jäkla ashäftigt att jag kan gå in på en blogg där det står om någon som gått på spinning och ätit korv stroganoff och har redovisning på franskan imorgon, som hade jeans och skinnjacka på sig igår och som somnade framför Lyxfällan – och så har jag fått ett mail eller en kommentar av just henne, fått veta saker hon tänker på som kanske nästan ingen vet, förutom jag och de som läst hennes kommentar hos mig.

Det är svårt att förklara. Men det är en mäktig känsla att veta att om jag hade hamnat på den bloggen av någon annan anledning hade jag bara sett en främling. Men eftersom hon valt att dela med sig av sig själv till mig så går jag in på bloggen och ser en riktig människa, nästan en vän. Plötsligt kan jag läsa det som står mellan raderna och… Jag kommer alldeles nära.

Jag vet att det låter flummigt, jag vet att det låter som klyschor, men jag menar det (och skyller på att klockan är halv två på morgonen och att jag borde sova). Egentligen ville jag nog bara tacka er som hör av er till mig, som kommenterar och gör den här bloggen till något mycket större än bara mina texter och bilder. Ni påminner mig varje dag om allt vi bär omkring på, allt vi håller inom oss men som har chansen att komma fram om vi bara skrapar lite på ytan. Ni gör det omöjligt för mig att avfärda människor. Och när ni öppnar er för mig ger ni mig styrkan att öppna mig för er.

Det är väl kanske så enkelt som att tillsammans är vi mindre ensamma.

(Tack för att ni finns.)