Här sitter Basse och är melankolisk.

Vi andra är ute och leker i trädgården. Basse tycker också om att leka, men här sitter han ändå. En fönsterruta som skiljer honom från resten av familjen. En trasig fönsterruta, dessutom. Trasig och skitig.

Han är inte bara melankolisk – han är frustrerad. Står kanske inte hans egen mor där ute och fotograferar? Helt oberörd inför det faktum att han sitter ensam här inne?

Basse tänker djupa tankar. De går ungefär såhär: ”jag är innanför den här glasrutan. Samtidigt… är jag utanför.”

Fast riktigt så synd är det inte om honom, egentligen. Han är i själva verket fullt medveten om att om han bara vill så kan han hoppa ner från fönstret och traska ut till oss genom den öppna dörren. Men det får ta den tid det tar. Ibland måste man få sitta och fundera lite. På vem man är och vilken plats man har i världen och så.