Att blogga från LA var betydligt svårare än jag föreställde mig. Det är så sällan jag är vid en dator, och när jag väl är det är jag helt panikslagen över allt jobb jag halkat efter med att bloggen helt enkelt får stå tillbaka.

När jag fantiserade om hur den här resan skulle bli missade jag en ganska avgörande detalj: jag kör inte bil. Eller jo, det gör jag ju, hemma. Men jag vågar inte köra bil här. Och… då tar jag mig helt enkelt ingenstans. Är ständigt beroende av att övertala andra att skjutsa mig. Det är en, rent ut sagt, ganska pissig känsla. Att jag lyckats dubbelboka mig på flera håll gör det inte enklare direkt.

Nej, fan. Jag har inte ens varit här halva tiden och jag längtar redan hem. De jag träffar och umgås med är otroligt fina människor, men jag är van att sitta i mitt hus och jobba hela dagarna och få nio timmars sömn per natt – varken mitt kropp eller mitt psyke pallar med att leva det här vansinnigt struliga livet. Är så galet stressad över alltihop just nu. Hoppas att det är en övergående känsla. För jag är ju liksom inte här för att gå runt med panikkänsla i magen. Det kan jag lika gärna göra hemma.