Vår älskade lilla flicka mår inte bra. Inte bra alls.

Hon drar sig undan, ligger bara helt stilla i timmar, förutom att hon liksom har spasmer i svansen. Vill inte äta. Försöker man ta i henne skriker hon av smärta. På ryggen har hon konstiga knölar som hon blir helt förtvivlad om man kommer åt.

Det började när hon kom in efter att ha varit ute en stund. Veterinären jag pratat med tror att hon blivit attackerad av en grannkatt som tyckt att lilla Biianka inkräktat på hans (eller hennes) revir. Att hon blivit biten i ryggen och alldeles fruktansvärt uppskrämd.

Hon är så rädd, så rädd. Lilla ängel. Herregud vad ont det gör att se henne såhär.

Det fanns inga tider hos veterinären idag, men imorgon åker vi in till Mälarhöjden för att få henne undersökt. Och från och med nu kommer jag att gå med älsklingskatterna ut – det här får bara inte hända igen.

Vi skulle egentligen varit inne i Stockholm ikväll, firat Ronnies vän Kristofer som har releasefest för sin debutroman idag. Men det går såklart inte att lämna någon som är liten och skadad. Aldrig i livet.

(Och självklart hade vi åkt in akut till något djursjukhus om veterinären tyckt att det behövdes, vilket hon inte gjorde. Så det är inte av bekvämlighet vi inte tagit Lillan till veterinär idag. Om någon trodde det.)