Lilltramsälsklingen är ju äntligen frisk nu. Jag behöver inte längre vaka över henne varje vaken sekund (och inte i sömnen heller).

Men det är som att hon inte riktigt fattat det. Medan Basse traskar runt på sina egna äventyr är det väldigt sällan Biianka lämnar min sida. Hon är min lilla skugga. Går jag runt i huset och pysslar är det som om vi leker Följa John, sitter jag och jobbar ligger hon vid mina fötter och nafsar mig i tårna, i soffan ligger hon hela tiden tätt intill.

Och i sängen – ligger hon i fotänden och myser som på de här bilderna har jag tur. Häromnatten hoppade hon upp, la sig ovanpå mina knän och somnade som en fluffig och förvånansvärt tung liten stock. Hade hon bara varnat mig först hade jag lagt mig lite mer bekvämt – jag kan säga att jag hade ganska ordentlig träningsvärk i benen när jag vaknade på morgonen…

Just nu hänger visserligen Basse också på mig som en ovanligt söt igel. Men det är för att jag äter risgrynsgröt, och risgrynsgröt är katternas favoriträtt näst efter räkor. Stackars, stackars katterna som har en sådan elak mamma som inte låter dem äta sina favoriträtter! Som tvingar dem att knapra den där torra, tråkiga maten när hon själv sitter och stoppar i sig riktig mat. (Jo, katterna tycker att gröt är riktig mat, så det så.)

Jag önskar att det vore schlager ikväll igen. Skitschlager som bara tar slut sådär. Vad är det tänkt att jag ska ägna min ensamma lördagskväll åt nu då?

 

UPPDATERING: Hoppsan, nu kollade jag mailen och plötsligt är det rätt uppenbart vad det är tänkt att jag ska göra ikväll. Svara på mail!