Lillan känner att hennes kondis är under all kritik efter hennes veckor som sjusovande sjukling, så hon har bestämt sig för att få upp flåset igen.

Vilket flyt att vi har en träningscykel så lämpligt utplacerad i vardagsrummet!

Okej, jag ljög. Det är inget som helst fel på Lillans kondition. Nu när hon är frisk har jag inte en lugn stund – hon har så sanslöst mycket energi, och varje gång jag sätter mig ner för att jobba lägger hon sig vid mina fötter med sitt favoritskosnöre i munnen och piper sitt ”LEK MED MIG DÅ LEK LEK LEK”-pip. Det låter ungefär såhär: Mmmmiiiii!

Efter ungefär tio mmmiiiii-pip ger jag upp, tar skosnöret och rusar omkring i huset med Biianka i hasorna tills jag får blodsmak i munnen och måste lägga mig ner på golvet och hämta andan. Jag har haft håll hela dagen.

Hmm. Kanske vore det en idé att jag satte mig på den där träningscykeln. Den har ju ändå stått där i snart ett år utan att jag använt den en enda gång.

En annan dag, kanske.