Kolla vilken fin present David hade med sig när han kom hit igår!

Jag är tacksam om du inte spelar den medan jag är här, sa han.

HAHAHAHA! Yeah right! Jag lät honom och Ronnie vakna till ”In the club” på maxvolym imorse. Obviously. DET ÄR JU SCHLAGERFINAL IKVÄÄÄÄLL! Schlagerpepp schlagerpepp schlagerpepp!

(Jodå, jag är helt allvarlig. Nästan helt allvarlig, åtminstone. Stuff like this excites me, okej?)

Tänk att just vi skulle få så fina och roliga och underbara småkatter.

Här ovanför ser ni en väldigt söt, men extremt opraktisk, bieffekt av Lillans trattsituation.

Hon har förstås speciella mat- och vattenskålar som går utmärkt att äta ur trots tratten, men problemet är att hon bara ”kommer ihåg” hur hon ska göra för att komma åt maten ungefär var tionde måltid. Övriga gånger ställer hon sig vid skålen, puffar på den med tassen, sprätter ut lite mat på golvet – och ser mycket uppfordrande på mig.

Då är tanken att jag ska ta upp en handfull torrfoder (de äter som tur är inte blöt mat) och låta henne äta ur min hand.

Det är förstås precis hur mysigt och gulligt och härligt som helst, men inte helt hållbart i längden. De gånger jag tar av henne tratten och låter henne tvätta sig (noga övervakad så att hon inte kommer åt såren) vägrar hon nämligen också att äta ur skålarna. Och självklart kräver Basse rättvisa – ska syrran äta ur handen ska minsann han också äta ur handen, så det så! Rätt ska va’ rätt!

Så då sitter jag där med en katt som äter ur varje hand och känner mig litegrann som en kattcurlingförälder.

Ingen ska komma och säga att jag inte övar tillräckligt på gitarren. Ingen!

Synd att jag inte är särskilt duktig ännu. Egentligen hade jag velat dokumentera min utveckling från total nybörjare till… någon som kan spela en enkel låt hjälpligt, men mitt ego vägrar gå med på att spela in något som inte låter ens i närheten av okej. Förstår inte hur jag någonsin ska lyckas bli så bra att jag kan lägga upp något på nätet.

Jag kan liksom inte ens ta ett F. Försöker varje dag, en betydande del av min övningstid går åt till att kämpa med det där jäkla F:et. Det är ju för tusan bara två små strängar som ska tryckas ner av samma finger. TVÅ STRÄNGAR! Men nej. Nix. Nope. Sorry.

Jag fortsätter ändå, förstås. Det enda som är säkert är ju att jag aldrig kommer att lära mig att spela ett F om jag ger upp. True story.

Basse kunde tänka sig att ställa upp på en enda bild, mot att han sedan fick springa iväg och vässa klorna på mattan. Det tyckte jag och Biianka var en helt okej deal.

Sedan fick vi klara oss själva, jag och trattkatten.

Vi har det inte så dumt här hemma. Inte så dumt alls.

Tycker ni att det blir många kattbilder i bloggen just nu? Närmare bestämt väldigt många bilder på lillkatten i tratten?

Det finns en mycket enkel förklaring till detta. Jag gör ingenting annat än är med henne. Allvarligt. Ingenting.

Jag släpper henne aldrig ur sikte – jag passar på att blogga, sova en liten stund, busa med hennes brorsa och springa på toaletten när jag är säker på att hon sover. När hon är vaken klappar jag, kliar, borstar, pussar, leker, matar, tvättar sår, ger medicin eller bara håller koll så att hon inte gör sig illa, fastnar någonstans eller lirkar huvudet ur plastkragen.

Det är ganska tungt och jobbigt ibland. Men mest mysigt. Eftersom hon är den ljuvligaste, roligaste, raraste tjejen i världen.