När lilla Lillan var ännu mindre än hon är nu.

Min Ronnie skriver så fint om Biianka i dagens Aftonbladet, om maktlösheten och oron när någon man älskar är skadad och sjuk. Läs hemskt gärna här!

Äntligen mår Lillan bättre!

Om ni bara visste hur rädda vi varit. När hon kräktes, vägrade äta, dricka eller gå på toaletten, bara sov i timme efter timme efter timme. Vi testade allt, tog till och med av henne plastkragen (dumma tratt!) som hon måste ha på sig men hatar så mycket, utan resultat.

Men nu, till slut, är livslusten tillbaka! Lillan har ätit, druckit, gått på lådan och till och med skuttat runt och busat lite försiktigt. Nu är hon katt-i-tratt igen, efter att ha försökt bita loss sina stygn. Hon ligger åter och sover, men vi är inte längre besatta av att se till att hon andas.

Vi är så glada, så lättade, så lyckliga.

Ta i trä!

(Tusen tack för alla hälsningar till lilla Biianka, hade hon fattat människospråk är jag säker på att hon hade rodnat av glädje. Särskilt varmt tack till Anna F som kommit med ovärderliga tips och råd. Må din lilla också krya på sig!)

…så är Lillan jättedålig. Hon kommer bli bra, men behöver konstant tillsyn, så det har inte blivit många minuters sömn i natt. Vi försöker se det som övning inför framtida (människo)barn.

Vår älskade lilla flicka mår inte bra. Inte bra alls.

Hon drar sig undan, ligger bara helt stilla i timmar, förutom att hon liksom har spasmer i svansen. Vill inte äta. Försöker man ta i henne skriker hon av smärta. På ryggen har hon konstiga knölar som hon blir helt förtvivlad om man kommer åt.

Det började när hon kom in efter att ha varit ute en stund. Veterinären jag pratat med tror att hon blivit attackerad av en grannkatt som tyckt att lilla Biianka inkräktat på hans (eller hennes) revir. Att hon blivit biten i ryggen och alldeles fruktansvärt uppskrämd.

Hon är så rädd, så rädd. Lilla ängel. Herregud vad ont det gör att se henne såhär.

Det fanns inga tider hos veterinären idag, men imorgon åker vi in till Mälarhöjden för att få henne undersökt. Och från och med nu kommer jag att gå med älsklingskatterna ut – det här får bara inte hända igen.

Vi skulle egentligen varit inne i Stockholm ikväll, firat Ronnies vän Kristofer som har releasefest för sin debutroman idag. Men det går såklart inte att lämna någon som är liten och skadad. Aldrig i livet.

(Och självklart hade vi åkt in akut till något djursjukhus om veterinären tyckt att det behövdes, vilket hon inte gjorde. Så det är inte av bekvämlighet vi inte tagit Lillan till veterinär idag. Om någon trodde det.)