Det var en så löjligt vacker dag idag. En sådan där dag då man faktiskt inte kan stanna inomhus.

Så jag och Lillan bestämde oss för att det var dags att gå ut en stund!

Lilla tramstjejen har inte fått vara ute sedan hon blev sjuk, för flera veckor sedan. Mycket har hunnit hända. Sist hon var ute och lekte var marken helt täckt av snö. Nu är det kala fläckar överallt. Med höstbrunt gräs och stenar som sticker fram! Hur häftigt som helst.

Sedan kom storebrorsan spatserande.

Småtigrarna satte kurs mot syrenhäcken.

Det är otroligt vilken effektiv kamouflagepäls Biianka har. Så snart hon kommer ut i naturen smälter hon liksom in i bakgrunden, oavsett om den är rödbrun…

…eller granitgrå.

Basse var kung av stenmuren. Fast det är klart, han är kung av det mesta.

Här fick jag sådan obeskrivlig lust att dra en ordvits på tema ”rakryggad”. Men ordvitsar har aldrig varit min starka sida, så jag skippar det. För den här gången.

Sedan envisades Lillan med att springa ut på vägen, så då gick vi in. Eller, jag gick, Lillan låg mycket motvilligt i min famn. Men små utflykter räcker utmärkt, sa doktor Petra. Baby steps.

Har ni sett någon vackrare liten tjej? Okej, jag ska sluta tjata nu.

 

…

 

…eller… vi får väl se.