Här ovanför ser ni en väldigt söt, men extremt opraktisk, bieffekt av Lillans trattsituation.

Hon har förstås speciella mat- och vattenskålar som går utmärkt att äta ur trots tratten, men problemet är att hon bara ”kommer ihåg” hur hon ska göra för att komma åt maten ungefär var tionde måltid. Övriga gånger ställer hon sig vid skålen, puffar på den med tassen, sprätter ut lite mat på golvet – och ser mycket uppfordrande på mig.

Då är tanken att jag ska ta upp en handfull torrfoder (de äter som tur är inte blöt mat) och låta henne äta ur min hand.

Det är förstås precis hur mysigt och gulligt och härligt som helst, men inte helt hållbart i längden. De gånger jag tar av henne tratten och låter henne tvätta sig (noga övervakad så att hon inte kommer åt såren) vägrar hon nämligen också att äta ur skålarna. Och självklart kräver Basse rättvisa – ska syrran äta ur handen ska minsann han också äta ur handen, så det så! Rätt ska va’ rätt!

Så då sitter jag där med en katt som äter ur varje hand och känner mig litegrann som en kattcurlingförälder.